Ibland sitter jag inte på några svar alls, så idag skulle jag uppskatta er hjälp. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om euforin över att min systerdotter Doris hade en normal hjärnfunktion (läs det här). Tiden mellan födseln och det beskedet var en tid med ovisshet, en oro som tar upp nästan alla tankar. Just nu är jag där igen, en person som jag står väldigt nära och älskar befinner sig just nu i ovisshet (av respekt för hen vill jag hålla vem det är hemligt). Alla runtomkring likaså. Är det bra, är det dåligt, vad händer? Det är helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka just nu, för just ovissheten är det jävligaste som finns. Att inte veta vad som väntar, vad man har att slåss emot, om man har något att slåss emot. Det är oftast mycket tuffare att gå i ovisshet än att veta vad som väntar en. Vi har ingenting att anpassa våra förväntningar efter.
En diagnos, en icke-normal hjärnfunktion eller något annat, det gör att vi kan anpassa våra förväntningar till livet. En person som blir förlamad från nacken och ner är ofta tillbaka på ungefär samma lyckonivå ett år efter olyckan. De har anpassat förväntningarna på livet. De som lever i ovisshet kan inte anpassa någonting och hjärnan tillåts måla upp alla möjliga scenarion om framtiden. Det är kanske den största utmaningen av alla i att klara av att vara här och nu.
För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att hantera ovisshet. Den har hjälpt mig. Tidigare har det varit för mig själv, nu gör jag ett försök att dela med mig. Vet inte ens om jag borde skriva det här, men behöver få det ur mig på något sätt… Och jag behöver er hjälp, jag behöver fler strategier för att kunna få fokus bort från något jag inte kan påverka. Så snälla, ni kloka läsare där ute, har ni några bra strategier, hjälp mig! Jag och fler med mig behöver dem som bäst just nu!
Jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att beskeden är goda när ovissheten klarnar. Förhoppningsvis klarnar det redan idag. Till er alla, massor av kärlek och ta lite extra hand om alla dem som står er nära!
/Happy Cato
Lis 
Marcus Cato 
Pia 
Arve