Vad är sannolikheten egentligen att något högst osannolikt inträffar? Det kan vi fundera över en dag som denna. Vet att det är många som tänker och bryr er om min mammas fight, så dagens inlägg får handla om det.
Igår, fredag, 14.00 var det dags. Mammas biopsisvar var klara och hon hade blivit kallad till lungläkaren för besked. Vi slog oss ned i väntsoffan, alla tre nervösa, med försök att hålla skenet uppe. Har det någonsin hänt att någon blivit inkallad till läkaren vid rätt tid? Klockan tickade sakta fram, nervositeten växte. Vi visste ju ganska väl vilket besked det skulle bli, de läkare mamma mött var överens om svaret. Idag skulle vi bara få det på papper och hur det skulle behandlas.
Klockan hann slå 14.20 innan läkaren öppnade dörren och bjöd in oss. Själv var jag mest nervös för hur läkaren skulle lägga fram beskedet, vårt tidigare möte var minnesvärt, men kanske inte på ett positivt sätt. Det hade påmint mig om de möten jag hade med en av mina förra chefer. Det var inte så att man kände sig bekräftad eller jublande glad när man gick därifrån. Det var mest en undran över vad som just hänt, upplevde jag just detta? 🙂 På samma sätt hade jag känt i första mötet. Inte för att jag hade förväntat mig vara jublande glad, men jag hade förväntat mig att min mamma kände sig sedd.
Vi satte oss ner, inga krusiduller, pang på rödbetan! Det vi alla hade förväntat oss, lungcancer, visade sig inte vara sant! Biopsin visade att leverförändringarna kom från mammas gamla bröstcancer. Läkaren var lika förbryllad som oss. Mammas tidigare bröstläkare hade tidigare bedömt det som högst osannolikt… Så vad skulle nu hända? Eftersom det är bröstcancern som spökar så måste mamma träffa experterna på det för att reda ut behandlingen med dem. En remiss för att stråla metastaserna i huvudet skickades och lungläkaren ville göra en bronkoskopi för att säkerställa att lungförändringen är del av bröstcancern.
Läkaren var klart bättre i detta mötet, men ingen av oss blev mycket klokare… Mamma vill ju bara komma igång med fighten! Nu blir det ytterligare några dagars väntan.
För mig blir det en bekräftelse på att vi inte kan kontrollera livet. Mamma har gjort det hon kan för att bröstcancern skulle försvinna. Hon plockade hela sitt bröst och sedan det andra i förebyggande syfte. Hon hade en minimal spridning till en lymfkörtel och genomgick cellgiftsbehandling tack vare det. Hon har haft en nyttigare livsstil de sista två åren än hon någonsin haft. Hon har gjort vad hon kan! Jag tror att en av de bästa vägarna till ett lyckligt liv är just det, att du gör vad du kan för att ge dig bästa förutsättningarna för den utmaning du står inför. Sen får livet bestämma resten.
Springer exempelvis Usain Bolt OS-finalen på 9,60 så har han gjort vad han kan med sina förutsättningar. Skulle någon annan göra 9,59 så kommer Usain veta att han gjorde allt vad han kunde utifrån sina förutsättningar. Eller om du söker ett nytt jobb, skriver en jättebra ansökan och gör en jättebra intervju, men så får du inte jobbet. Du har gjort vad du kan utifrån dina förutsättningar, men valet var inte ditt. Du har gjort vad du kan och det är allt du kan påverka. Jag har någonstans formulerat, men inte publicerat, något som är bland det klokaste jag kommit på:
”Lycka är att leva upp till dina egna förväntningar!”
Det är de orden som förstärks för mig i allt det här! Med det menar jag inte att du ska ha låga förväntningar på dig själv, utan att alltid försöka göra ditt bästa i livet… 🙂 Inte heller ställa orimliga krav på dig själv, du är mänsklig!! Perfektionism är lika förödande för lyckan, som att inte ha några förväntningar alls…
Dagens bild är från förra året (sorry kära mamma, var enda bilden på oss båda som jag hade från resan 😉 ). När mamma drabbades av bröstcancer så lovade jag henne en resa till Rom när hon fixat den fighten! Vi hade pratat sedan jag var liten om att åka dit tillsammans. Det är så lätt att det bara skjuts på framtiden och det behövdes något så stort för att det skulle bli av! Efter denna fighten ska jag ta med henne och pappa någonstans. Jag vet på vad och var, men tänkte låta dem bli lite nyfikna. Den nyfikenheten var en räddare för mig, så jag vet vilken kraft den ger! 🙂
Och jag vet inte vad sannolikheten för att det högst osannolika ska inträffa! Förutom när det gäller min förmåga att göra Hole-in-One i golf, den är tydligen lika med 0! 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
