När jag var sex år gammal gick jag i förskolan (det som skulle vara nollan idag). En dag satt vi på golvet i en ring med våra förskolefröknar (är väl inte direkt det de kallas idag…). Det här var något vi brukade göra och vi pratade om olika saker. Just den här dagen skulle vi prata om våra största rädslor i livet. Fröknarna berättade om sina och sedan fick vi var och en säga vad vi var rädda för. I tur och ordning kom mina kompisars rädslor fram. En var rädd för ormar, en annan för spöken och en tredje för mörkret. Till slut blev det min tur…
När vi har introduktion för våra arbetslösa ungdomar brukar vi i personalen låta ungdomarna gissa lite om vilka vi är. Hur gamla vi är, civilstatus, intressen, var vi kommer ifrån och den stora frågan, vad vi är rädda för! Ofta gissar de på precis de sakerna som mina kamrater på förskolan gissade på. Det är ormar, spindlar eller höjder. Vi pratar ofta rädslor på just det planet, konkreta saker som skrämmer oss. Det är på något sätt lättare att vara rädd för något som finns utanför min egen kontroll. Visst, jag är inget större fan av någon av de tre. Jag hade inte direkt jublat om jag stod på en stege med ormar nedanför mig och ett gäng håriga spindlar sakta klättrandes ned längs stegen… Fast det är långt ifrån det jag är mest rädd för idag, mina största rädslor ligger inom mig.
När vi berättar för ungdomarna om våra rädslor, då händer det något i relationen. Vi släpper in dem så nära det går, våra rädslor är ofta de svåraste att blotta. När vi har blottat oss förstår de att vi inte är så farliga. Det skapar möjlighet för dem att berätta för oss om sina rädslor. Samtidigt som de förstår att vi alla har rädslor, oavsett hur framgångsrika eller trygga vi verkar vara. Vill du komma en människa riktigt nära, våga visa dina rädslor, efter det finns det väldigt lite att blotta.
Mina största rädslor är inte samma som när jag var sex år gammal. Min största rädsla idag är att jag ska se tillbaka på mitt liv och inse att jag inte levt det på det sätt jag vill. Det är också det som flest människor ångrar på sin dödsbädd (framtida inlägg). Jag är rädd för att inte nå min fulla potential. Jag är rädd för att fastna i ett liv som inte var mitt. Jag är också rädd för att inte vara omtyckt, att bli ensam och att dö innan jag var färdig.
Jag är också rädd för att vi går mot en intolerantare värld igen, att varje människas egen rätt att vara sig själv, inte längre ska vara en rättighet. Att vi skall börja uppmuntra att alla ska vara lika istället för olika, att någon ska bestämma över hur jag ska tycka och tänka. Det skrämmer mig att vi lägger vår kraft på att lägga skulden på människor i utsatthet. Det skrämmer mig att vi just nu lever i en tid där vi som värld sparkar problemen framåt istället för att kavla upp ärmarna och rekonstruera från grunden.
Samtidigt så är det rädslorna som driver mig. Det är ofta våra rädslor som är energin bakom våra handlingar. Det är också genom dem jag ser hoppet. Hoppet om en värld som enar sig. Det finns så många goda krafter som vill göra världen till en bättre plats. De får alldeles för lite utrymme i våra medier, men de gör så stor skillnad. Det är i de, ofta unga, krafterna som min rädsla minskar. Jag tänker lägga min tid på att stötta de krafterna, för hoppet om en ljusare framtid är en av de viktigaste lyckofaktorerna!
Tillbaka i ringen med sexåringar. Där satt jag, det var min tur att avslöja min stora skräck… Vad kunde det vara som fick mig att skälva av skräck? Till slut kom det fram… -Min största rädsla är… att bli flintis! 😀 Det var alltså flintskallighet som mitt sexåriga jag fruktade allra mest och nu 30 år senare har jag insett att kampen mot min rädsla är på väg att gå förlorad. Jag kommer kämpa ett tag till, övertyga mig själv ett tag till att det vänder tillbaka, men innerst inne vet jag att min strid en dag tar slut. Till mitt sexåriga jag kan jag säga: -Vad skönt att du fick växa upp med en föreställning om att flintis var det värsta som kunde hända dig! Och det är inte så farligt som man kan tro! Vi höll åtminstone ut nästan 20 år längre än pappa!! 🙂
Oavsett vilka rädslor du har idag, använd dem som din drivkraft framåt! Vissa rädslor kommer infrias med tiden, men de visar sig ofta inte vara så farliga som vi trott. Andra kommer vi arbeta så hårt för att undvika, att vi aldrig behöver ställas inför dem! Bli vän med dina rädslor, det kommer göra dig lyckligare!
Och kära läsare, som vanligt skulle jag uppskatta om du ville gilla eller dela detta inlägget på Facebook och Instagram. Det kan finnas fler sexåringar därute som skräms av att få en kal skalle, ni kan bidra till att få dem att inse att det inte är så farligt! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
PS. Idag skalade jag av det mesta av håret, som en sorts terapi! (Det är jag och Britney! 😉 ) Jag är nog rätt glad och lycklig även utan hår! 😀 DS.
