Den här mannen har många namn. Han kallas inte bara pappa utan innehar också de legendariska smeknamnen som Holger Nilssons okände bror (Plötsligt i Vinslöv), Tommy Helfinger och Flint-Tommy. Det senare fick han efter en tysk bröllopsfest i Båstad där jag och min lillasyster druckit alltför många Screwdrivers. Under hela hemresan från Båstad till Osby på natten så pratade jag och min syster fultyska. Så till den milda grad att min pappa började bli lätt irriterad, där bakom ratten. Det triggade oss ännu mer och resten av resan hem sa vi mest: -Flint-Tommy ist böse!! (Flint-Tommy är arg!!) Jag är än idag förvånad över att han inte ställde av oss i Hishult, men samtidigt så säger den här historien mycket om min pappas roll och fantastiskhet (inget riktigt ord) i vår familj.
Min pappa har varit föremål för många av mina roligaste stunder i livet. Ofta på hans bekostnad, men han är så godhjärtad att han ofta bjuder på det. Jag och min lillasyster har ofta filmat honom när han sitter och tuggar på tungan samtidigt som han skrattar framför något klipp på datorn, eller när hans korta stubin brinner upp för att TV-kanalerna försvunnit. Sedan när han lugnat sig lite så 
visar vi filmen för honom och det är alltid han som skrattar mest åt sig själv! På samma sätt som det alltid är han själv som skrattar mest åt sina ordvitsar!! 😀 Skrattar inte vi andra så kommer den i vår familj klassiska kommentaren: -Fattar ni? Som om det vore oförmågan att fatta som var problemet med vitsarna…
Stackaren, vad han har fått stå ut med under alla år från oss andra! 🙂 Och jag var tvungen att inleda inlägget med den delen, för det är en av de största delarna som han bidrar med i vår familj, glädje och skratt! Det uppskattar jag verkligen.
Fast min pappa är så mycket mer! Han är den mest kärleksfulla och omtänksamma person man kan tänka sig. Han ställer alltid upp, även om han muttrar lite om det först! Han stöttar alltid det jag gör och har alltid engagerat sig i mig och mina drömmar. Vad mer kan man begära av sin pappa?
När jag var liten så tog pappa alltid med mig på pingismatcher och fotbollsmatcher han skulle spela. Han engagerade sig som fotbollstränare i mitt lag, han skjutsade mig till golfbanan var och varannan dag. Han väckte mig på nätterna för att vi skulle se någon hockeymatch eller final i Australian Open. Han satte undan sparkapital så att vi fick en bra bas inför vuxenlivet (tyvärr var jag inte vuxen nog, men mer om det i framtiden). En av de sakerna jag minns allra starkast är dock våra kvällsliga promenader när jag var kring 10 år. De gick alltid ner förbi kommunhuset. Varför? För att där fanns en TV som visade Kabel-TV, nymodigheten som var på gång i Osby. Eller alla promenader förbi Lindgrens bil för att kolla in de nya bilarna. Jag minns inte tv-programmen, jag minns inte bilarna, jag minns inte ens vad vi pratade om. Det jag minns är känslan av att vara sedd, känslan av lycklig barndom och känslan av ren kärlek. Han förstod och förstår vad genuint engagemang i sina barn betydde.
För ett par år sedan var jag i en relation med en tjej som hade barn sedan tidigare. Den dagen som min pappa träffade dem, det var dagen då jag riktigt fattade hur fantastisk han är. Han byggde en relation till dem på några minuter. Han slogs med svärd och lekte som om han hade känt dem i år. Han tog till sig dem på samma sätt som om det vore hans egna barnbarn. Och jag vet inte varför jag blev så överraskad av det, för det är sån han är. En man med ett stort hjärta som ger rum för dem han älskar, även om han just träffat dem.
Det är därför det känns så självklart nu när han står vid mammas sida i hennes kamp. Han bara gör det, för att det är hans kärlek till henne som tar plats. Han lyssnar, han kramas, han skjutsar och han finns där hela vägen. Min mamma och pappa är extremt olika som personer, ändå är kärleken mellan dem så tydlig. Som i mellanrummet mellan Yin och Yang, det är där magin uppstår… 🙂
Idag började mammas strålning i Lund. Det är hon som ska fightas, men min pappa är den som åter får stå bredvid. Det är han som varit där när hon fått anfallen, först vid hjärntumören och nu detta. Det är han som på nära håll fått uppleva och leva med rädslan att inte veta om den han älskar överlever dagen. Det är för mig oerhört svårt att ens föreställa mig, för varje dag i alla dessa åren har tanken slagit honom att det kan hända igen. Han får ständigt leva med garden uppe, men aldrig vara den som fightas. Och han gör det utan att blinka, det är jag så grymt imponerad över!
Det finns så oerhört mycket att skriva om min pappa, min dröm är att det gjordes en dokumentär om honom. Dels för att det är en anledning till att få ut alla roliga klipp vi har på honom… 🙂 Men mest för att han är en unik man som måste upplevas!
Eftersom jag vet att min pappa alltid stöttar mig i allt konstigt jag hittar på, så vet jag också att han är en hängiven läsare av bloggen. Så pappa, jag älskar dig och jag vill säga att jag ärligt talat inte kan komma på hur någon kan vara en bättre pappa och morfar! Förhoppningsvis blir du också en lika bra farfar en dag! 😀
Hela världen borde få läsa om min pappa, som en inspiration för hur en kärleksfull och närvarande pappa ska vara! Så jag skulle uppskatta om du ville gilla eller dela detta inlägget på Facebook och Instagram! Och du, glöm inte gilla happycato.se på Facebook och Instagram för att få del av framtida inlägg!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
