Det finns en sak som jag brinner för extra mycket och det är rätten att få vara sig själv. Det ser jag som en grundläggande förutsättning för att vara lycklig. För mig är det också viktigt att alla människor har respekten för att andra också får vara sig själva. Med reservation för de som anser sig vara sig själva när de skadar barn, andra människor, djur eller vår värld. De personerna räknar jag inte in i min strid… Vikten av att få vara sig själv märks också i sorgen och den är viktig att respektera.
Jag är en introvert människa som behöver tid för mig själv. Får jag inte det så mår inte jag bra och det går ut över andra. När pappa fyllde 60 för några år sedan bjöd han hela familjen till Rügen i Tyskland. Vi skulle vara där några dagar och vi bodde i fyra olika lägenheter. Jag skulle dela rum och lägenhet med Adam, min äldsta systerson, som jag tycker mycket om. Allting gjordes tillsammans, frukost, promenader, utflykter osv. Hur mycket jag än älskar min familj, så går det inte för mig att vara så extremt nära i flera dagar. Så när vi var ute och åt den sista kvällen sprack det för mig. Min pappa sa något som gick emot mig och jag kunde inte längre hålla tillbaka. Jag sa något olämpligt, reste mig strax senare från bordet och gick in på toaletten för att gråta. Jag skämdes så över att jag sagt det jag sagt och allting kom över mig. Jag fattade inte varför jag reagerat som jag gjorde eller vad det berodde på.
Efter ett tag så kom jag tillbaka, åt upp min wienerschnitzel och skyndade mig hem till vår lägenhet. Jag fick tjugo minuter för mig själv, gråtandes. Men det var också där jag fick insikten av hur oerhört viktigt det är för mig att få vara för mig själv, en liten stund ibland för att kunna vara mitt bästa jag. Ni som är introverta förstår det här, ni extroverta fattar ingenting! 🙂 Jag bad om ursäkt till min pappa, även om jag skäms än idag för att jag förstörde kvällen och att det verkade otacksamt när han bjudit mig på en fantastisk resa. Kanske han med dessa ord förstår vad det berodde på.
Sedan dess har det alltid gått bra att vara nära min familj i längre perioder, för jag har varit tydlig med att jag behöver min tid för mig själv ibland och det respekterar de andra. På samma sätt är det i sorgen. Jag behöver få vara för mig själv då och då, tänka på mamma eller på något helt annat. Jag insåg det redan samma kväll som mamma gick bort, att får jag inte det utrymmet den närmaste tiden, så är risken att jag hamnar i samma situation igen. Så jag sa ganska snabbt till min pappa och övriga familjen att jag behöver få smyga undan för att orka. Och det har de full respekt för.
Min lillasyster, som jag älskar så oerhört mycket, är precis tvärtom. Hon behöver prata, hon behöver människor omkring sig för att kunna bearbeta sin sorg. Och det är lika okej det, jag har respekt för att hon har det behovet. Och hon behöver inte prata med mig 100 % av tiden, så då kan jag smyga undan och få bearbeta min sorg. Vi vet om det här båda två, idag är vi kloka nog att förstå det. När vi var yngre skapade vår olikhet en hel del konflikt, men med tiden så har vi insett våra olikheter. För några år sedan hade jag varit rädd för att säga till min syster att jag måste få vara lite i tystnad ibland, för jag ville inte göra henne ledsen. Jag skulle satt hennes behov framför mina, vilket gjorde att jag mådde sämre och till slut blir det som i Rügen där allting spricker. Och då kom det ut som att jag inte brydde mig istället. Idag kan jag istället ta tio minuter till mina egna behov, sen har jag energi att finnas där i tio timmar. Den lilla skillnaden i agerande gör en enormt stor positiv skillnad på mitt mående och vår familjerelation. Den senaste veckan har varit omtumlande, fylld med sorg och saknad. Samtidigt har den varit väldigt vacker. Jag har framförallt fått uppleva några fina stunder med min pappa som jag kommer minnas resten av livet. Det har stärkt banden mellan oss ännu mer och det är jag tacksam för.
Vikten av att våga säga vad du behöver för att må bra och ha respekt för att andra kanske behöver något annat är så oerhört viktigt. Det är lika viktigt att faktiskt prioritera dig själv först, då kan du också finnas där för de runtomkring dig! Det är ditt ansvar att faktiskt se till att du får det utrymmet!
Innan du slutar läsa, fundera en stund över hur du fungerar! Behöver du smyga undan ibland och samla energi? Eller vill du ständigt ha människor omkring dig? Och oavsett vilket, så får du gärna dela eller gilla detta inlägget på Facebook och Instagram! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
