Jag har spenderat helgen med pappa i sommarstugan. Några hål golf i fredags, ett par promenader vid havet, lite god mat och flera timmars skrivande på en roman jag alltför länge åsidosatt. Livskvalité för mig. Det har fått mig att fundera mycket över begreppet ett enkelt liv.
När jag gick vid havet i lördags piskade vinden mitt ansikte, den drev upp sand över mig och vågorna slog mot full kraft in mot stranden. Där och då kände jag mig mer levande än jag gjort på mycket länge. Jag kände mig frisk (hälsa är min viktigaste värdering), jag kände mig lycklig och jag kände en klarhet i huvudet. Det var som att mina tankar och naturen möttes i perfekt harmoni. Jag var där och då, fullt ut. Kvällen innan hade jag läst ut den mest annorlunda ledarskapsbok jag läst, som handlade just om detta. Väl värd ett inköp! (klicka på bilden för att köpa den)
Vi har i mångt och mycket tappat vår kontakt med den värld som vi människor är skapade i och av. Facebook, TV, mobiler och en massa annat är inte vår naturliga tillvaro. Allt det har vi konstruerat för att göra våra liv lättare, men de är inte konstruerade för att göra oss lyckligare. Alla tekniska innovationer har drivits för att vi ska få det bättre, men vi har glömt vår roll som en del av naturen, i processen att hetsa fram nya saker som underlättar vårt liv. Jag tror att alltfler börjar inse att allt tekniskt inte leder oss till ett lyckligare liv. Däremot så gör naturen det. En pinande vind, ett upprört hav och så jag. Där och då hittade jag tillbaka till något, en enkelhet i livet som jag innerst inne vet finns, men som jag så ofta glömmer. De stunderna ska jag skapa fler av, för känslan håller i sig långt mycket längre än en chokladboll eller något annat som är gott i stunden.
Det andra perspektivet av ett enkelt liv har jag också tänkt mycket på just denna helgen. Det här handlar väldigt mycket om mig som person. När livet blir för enkelt, då blir det ofta också väldigt tråkigt. Mitt livssyfte är att utveckla mig själv och andra till att nå sin fulla potential. Det som är enkelt är sällan speciellt utvecklande. Det vi är riktigt duktiga på har vi inte samma utvecklingskurva i, som vi har i det som vi är helt nya i. Genomgående för mitt liv har varit att när saker inte känns lika utvecklande längre, då söker jag mig vidare. Det har gällt både relationer och arbete. Allt detta har jag vetat om innan, men i helgen så har det sjunkit in lite mer. Jag vill ha ett utmanande liv, men det ska vara jag som väljer utmaningen (upplevd utveckling och upplevd kontroll). Min partner i en relation måste vara katalysatorn, den som får mig att utmana mig själv. Och jag måste vara hennes. I mitt arbete behöver jag hitta områden där jag utmanas, områden jag inte behärskar och där jag ändå vågar att söka mig till det. Happycato.se är en sådan grej, det har varit så otroligt roligt att börja skriva, bygga upp en plattform osv. För jag har aldrig gjort det förr och det ger mig frihet att utmanas vidare. Dagen jag släppte bloggen för omvärlden var jag totalt kräkfärdig, för jag hade gjort något nytt som världen skulle få se, långt innan det är perfekt. Det är en av mina största utmaningar, men det utvecklade mig enormt mycket och det är på det sättet jag vill fortsätta utmana mig själv. De delar där jag inte längre känner en utmaning är det upp till mig att släppa, eller att hitta en ny väg in för att hitta nya utmaningar. Oftast visar sig de vägarna av sig själv, bara jag håller ögonen öppna. Det gäller också att våga släppa dem. Jag skrev ett annat blogginlägg i helgen som jag tänker ska publiceras i veckan, som handlar just om det, igenkänningsfaktorns makt och modet att våga släppa något trots en rädsla i vad som väntar.
Ett enkelt liv är en bra väg till min lycka, ett för enkelt liv är en väg till min olycka. För mig gäller det att förstå skillnaden mellan de båda. Det är alltför enkelt att glömma det!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
