Kommer du ihåg hur du fick ditt första jobb? När du var på din första arbetsintervju? Mitt första betalda jobb minns jag väl. Det var hos företaget där min farbror Kenneth var chef. 18 år gammal fick jag som sommarjobb att bygga en lönestatistikdatabas i Excel. Jag fick sitta i ett stort konferensrum där solen stod på större delen av dagen. Det var fruktansvärt varmt i rummet, men såhär nästan 20 år senare så är jag fortfarande tacksam för det jobbet. Jag fick under några veckor lära mig Excel, något som jag fortfarande har glädje av idag. Det där första jobbet gör alltså fortfarande en skillnad för mig idag.
Jag minns också min första arbetsintervju. Det var några år senare när jag hade pluggat klart på universitetet. Jag hade en magisterexamen i ekonomi och sammanlagt fem års universitetsstudier. Jag hade sökt 85 jobb utan att få en enda intervju och varje nej gjorde att jag grävde mig djupare och djupare ner i ett dåligt mående. Min lillasyster, Josephine, lyckades att vara arbetslös samtidigt och hon fick gå CV-kurs med Arbetsförmedlingen. Där lärde hon sig några små enkla grejer som förändrade min livsbana. Jag testade hennes tips och plötsligt så dök intervjuerna upp. Den allra första skedde på ett café i Osby. Det var egentligen bara ett samtal, inte speciellt mycket frågor om varför jag ville jobba där och så. Efter 85 nej var jag verkligen desperat, så jag fick och tog jobbet. Som kolportör i Växjö. Kolportör undrar ni? Det är ett snyggare ord för att knacka dörr och sälja böcker. Jag skulle sälja uppslagsverk. De bästa säljarna drog in över miljonen varje år och produkten höll kvalité, så det var ett seriöst uppdrag. Problemet var att det inte var ett uppdrag för mig. Jag slutade efter tre dagar. Jag kunde inte motivera någon att köpa ett uppslagsverk, när jag själv skulle googlat fram svarat. Detta var ju drygt tio år sedan, så googlandet hade inte fullt ut slagit igenom, men det kunde även en idiot som jag se, att det skulle göra. Jag lärde mig att jag aldrig kommer kunna sälja något jag själv inte skulle kunna tänka mig att använda.
Som tur är, så hade jag fått ett telefonsamtal samma vecka som jag började som kolportör. Om en intervju i Falun, som ekonomiansvarig på golfklubben. Jag hade aldrig varit i Falun, jag visste knappt var det låg faktiskt. Fast upp på intervju åkte jag. Normalt sett brukar det vara den som blir intervjuad som pratar mest, men i det här fallet var det inte så. Gary, som var klubbchef, stod nog för 90 % av pratandet. 🙂 Jag minns inte riktigt vad han eller jag sa, men jag minns att jag fick en bra känsla. Några dagar senare ringde Gary och erbjöd mig jobbet och jag hade fått mitt första jobb! I hela mitt liv kommer jag vara honom tacksam för att han vågade ge mig chansen. För det krävs ibland någon som är modig och vågar chansa på någon oerfaren, annars kommer aldrig unga, duktiga människor få möjlighet att bygga erfarenhet.
I fredags, drygt tio år senare, fick jag möjligheten att inspirera och preparera ett 50-tal ungdomar i Ronneby kring just arbetsintervju. Kommunen där gör en satsning och i den satsningen ingår det bland annat att de ska anställa 25 stycken ungdomar. Under några dagar denna veckan har ungdomarna fått sitta i speedintervjuer med olika verksamhetschefer för att eventuellt få ett jobb. Min uppgift vara att få dem förberedda på vad som väntade. Efter första dagens intervjuer hade många fler ungdomar än väntat blivit erbjudna jobb, så kanske jag fick vara en liten del i att dessa ungdomar tog chansen. Jag är åtminstone tacksam för att Ronneby ville ge mig chansen att förmedla de kunskaper jag besitter på det området, det var nog minst lika utvecklande för mig som för dem som lyssnade.
Att ge en ung människa chansen till ett arbete handlar om så mycket mer än arbetet. Det ger dem ett sammanhang, det ger en meningsfullhet. Det ger en större ekonomisk frihet, som gör att de kan flytta hemifrån. Det ger en samhörighet med andra, det ger utveckling och det ger dem mer kontroll över sitt eget livsöde. Är du arbetsgivare, våga då och då chansa på någon som inte har den största erfarenheten, de kommer ofta belöna dig många gånger om!
På tal om sammanhang, jag märker denna veckan hur viktigt det faktiskt är. Jag har semester på hemmaplan. Det innebär egentligen en massa träning och arbete med det egna företaget. Det i sin tur gör att jag sitter mycket hemma och skriver, vilket är ensamt. På bara några dagar känner jag att jag saknar att vara i ett sammanhang. För mig går det över om några dagar, och jag har vänner omkring mig där jag kan finna ett sammanhang på kvällarna. För de som lever i utanförskap så kan bristen på sammanhang pågå i år. Det är extremt destruktivt och lyckoförstörande. Jag har tidigare skrivit om att vi måste bli mer inkluderande, för alla förtjänar att finnas i ett sammanhang. Öppna upp ditt liv för någon ny, bjud in någon till din förening eller, om du kan, anställ en person som idag står utanför. Ju fler som känner en samhörighet, desto bättre samhällsklimat får vi. Utan något vetenskapligt bevis, så misstänker jag att de flesta som näthatat mot pojken i luciakrona de senaste dagarna, är människor som känner sig exkluderade. Visst, de har ett ansvar som individer att inte bete sig som idioter, men vi har också ett ansvar att inkludera istället för att isolera dem ännu mer. Det är ingen väg för att bygga ett bättre samhälle, hur idiotiskt vi än må tycka det är att bete sig så. Vi kommer inte lösa världens problem genom polarisering eller exkludering. För det kommer leda till rensning, där de som sitter vid makten rensar bort dem som inte tycker som dem. Historien har visat det gång på gång, så låt oss testa den andra vägen någon gång!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato