Förlåt

Det här inlägget skrivs på kvällen den 7 februari 2017. Det har varit en konstig dag, jag har av olika anledningar fyllts av stor saknad efter mamma. Jag har gråtit tre gånger idag och fyllts av kärlek genom alla minnen. Dagarna efter mamma gick bort så grät jag en hel del, men efter det har det bara skett vid något enstaka tillfälle. Så det har känts skönt att få göra det.

Jag har också hamnat i tanken på alla saker jag gjort genom livet, som jag inte känner stolthet över. De tillfällen när jag gjort andra illa, sårat andra eller brustit i den människa jag vill vara. Allt från att jag slog min barndomsvän Andy i magen när jag var nio, till att jag skrev ett mejl till en tjej, där jag skrev saker jag inte skulle ha skrivit. Det finns så mycket misstag man gör genom livet, som inte är gjorda med ett ont uppsåt, men som ändå sårar eller skadar. Och idag vill jag säga ett kollektivt förlåt till alla de människor jag behandlat illa eller sårat genom åren. Stort som smått. Jag önskar, av hela mitt hjärta, att det jag gjorde vore ogjort.

Jag är ju inte ensam om att ha sårat eller gjort illa människor. Det har vi alla gjort och vi har alla blivit sårade. Det är något vi alla måste leva med för resten av våra liv. Vissa har lättare att släppa det, andra bär med sig skulden genom hela livet. En del av mig kommer alltid bära med mig det jag ångrar, det har ändå varit jag, även om det var en tidigare version av mig. Jag kommer med all säkerhet såra fler människor genom mitt liv, trots att jag inte vill det. Jag hoppas dock det blir allt färre, ju äldre jag blir. Någonstans vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och se att jag har gjort mycket mer gott än ont för världen och dess invånare. Det kommer inte göra det bättre för de människor jag sårat, men det gör kanske ändå i slutändan någon skillnad.

Det här med bikt och syndernas förlåtelse är ju ett ganska skönt sätt att lösa sig från sina brister. Där du kan gå in och berätta vad skit som helst som du har gjort, för att sedan gå ur biktbåset utan skuld. -Jag har rånmördat 72 personer. -Jaha, min son, fadern förlåter dig! Det här är rätt lätt att skoja om, men det finns en allvarligare sida av detta. Människor som verkligen, verkligen ångrar de saker de gjort. De som har förändrats, kommer ju kunna gå igenom livet mycket lättare, än vad de annars hade gjort. För de som verkligen ångrar det de gjort, är de som med största sannolikhet kommer vara de som har svårast att förlåta sig själva. Och då kan det vara skönt att få en extern bekräftelse på det, oavsett guds existens eller inte. Och de som inte egentligen ångrar sig, kommer inte ha någon större nytta av syndernas förlåtelse. Oavsett guds existens eller inte! 🙂

Jag kan tänka på min mammas liv. Hon hade svårt att förlåta sig själv ibland, för saker som 99 % av oss inte skulle tänka en andra tanke på. Samtidigt hade hon förmågan att förlåta andra, som 99 % av oss aldrig skulle kunna förlåta. Jag behöver bli bättre på att förlåta mig själv för vissa saker och ibland bli bättre på att förlåta andra. En dag når jag dit jag vill vara, men den processen är lång. Jag ser förmågan att förlåta som den finaste egenskapen som finns.  Det är den egenskap jag eftertraktar allra mest! Det är en förutsättning för att leva ett riktigt lyckligt liv. Oförmågan att förlåta äter upp oss. Oförmågan att be om förlåtelse likaså. Det jag märker är att det blir lite lättare att förlåta när vi får distans till det som hänt oss. När vi är mitt uppe i det, så blir det svårare att ta ett steg tillbaka och reflektera. Det finns stolthet och massa annat som hämmar oss. Och sen ska vi ju inte ta vilken skit som helst, men på sikt finns det ingen mening att gå runt och ha agg mot människor, även om de skulle vara idioter. Det är bara vi själva som förlorar på det.

Som sagt, jag vill uppriktigt be om ursäkt för om jag sårat eller behandlat dig illa i livet. Det var aldrig min mening och kanske har jag lidit mer av det än vad du har! Jag kan aldrig göra det ogjort, men är det något jag kan göra för dig idag, så snälla säg till! Och jag kan aldrig kräva av någon, att de ska förlåta mig.

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato