För rätt många år sedan fanns det en man, Evel Knievel, som var känd för sina fantastiska hopp med motorcykel. Han var och är en amerikansk ikon. Hans mod stod för det Amerika stod för. Jag kom att tänka på honom när jag kom på dagens rubrik. Jag tänkte om någon varit modig nog att försöka hoppa över Grand Canyon, så var det han, tänkte jag. Nu visade det sig, att rykten hade gått om att han skulle göra det, men aldrig gjorde det. Däremot gjorde hans son Robbie det 1999.
Nu var det inte Evel Knievel det här skulle handla om, däremot det han symboliserade, mod. Fast inte bokstavligt talat mod att försöka hoppa över Grand Canyon, utan mer som en metafor. Jag har genom alla år varit ganska feg, hållit saker inombords och inte berättat om vad jag tycker och tänker. Jag har stått där vid Grand Canyons kant och tittat över mot andra sidan. Sett hur fantastiskt det verkar vara, men inte vågat hoppa över. Rädd för att om jag kastar mig ut, inte ska nå över till andra sidan, utan istället falla rakt ner till en säker metaforisk död.
Det här har kanske speciellt gällt när det varit känslor involverade. När jag var yngre gjorde jag ett par taffliga försök att hoppa över, men det slutade med att jag inte ens flög ut över kanten, utan mer bara stupade rakt ner, utan att ens ha hoppat. Och det har satt sina spår, det skapade en rädsla att våga öppna upp sig. Det gjorde så j-vla ont att ramla ner i det stupet, så det kändes inte värt att hoppa mer. Och det har suttit i under många år, vilket påverkat relationer jag varit i negativt. Jag har hoppat ett par gånger, men då har jag varit så säker på att klara det. Det var inte Grand Canyon jag mötte, utan mer en spricka i trottoaren. Det var fasen så jobbigt ändå.
När jag la om mitt liv, så bestämde jag mig för att jag ville leva mitt liv utan begränsningar. Jag vill inte att rädsla skall vara en styrande faktor i mina beslut. Det betyder inte att beslut skall vara dumdristiga, men jag ska alltid ställa mig frågan om jag avstår något bara för att jag inte vågar. Och det har blivit mycket bättre, men just modet att säga vad jag tycker och tänker har varit en stor utmaning för mig. Det är fortfarande en stor utmaning, men det är bättre. Jag har stått upp för saker jag inte tycker är okej, trots att hela kroppen skrikit nej, av rädsla för konflikt. Jag har blottat mig här på bloggen, trots att jag bara vill kräkas innan jag publicerar. Jag har öppnat upp mig och berättat vad jag känner för människor, trots att mitt hjärta bara vill bygga upp en skyddsmur. Alltid med risk för att jag mitt i hoppet bara ramlar rakt ner i en djup dalgång och slår mig illa.
Är det en sak jag har insett i allt detta, så är det att det är värt det! För jag har gjort det jag har kontroll över och det kan ingen klandra mig för. Allra minst jag. Tvärtom, skulle jag inte haft mod att öppna mig, så skulle jag bli den människa jag allra minst vill vara. Den som står där vid Grand Canyon och ser livet passera på andra sidan, utan att ha varit delaktig. Nej, då hoppar jag hellre och ser vad som händer.
Just nu är mitt liv så, på många plan, känns det som. Att jag befinner mig mitt i flera simultana hopp och jag har inte en jäkla aning vart det leder just nu. Några av hoppen känner jag att jag har bra fart i, jag kan se att jag har möjlighet att landa på andra sidan. Ett av hoppen landade i veckan med ett fett magplask. Ett annat kan jag med all säkerhet se kommer landa på samma sätt, där jag i hoppet ser att farten ebbar ut och avståndet till kanten är långt ifrån nåbart. För några år sedan hade jag aldrig hoppat, av rädsla för att det skulle göra jäkligt ont. Nu hoppar jag, slår i marken, ställer mig upp och borstar av mig. För att sedan beslutsamt klättra upp igen för att göra mig redo inför nästa gång jag ser en möjlighet att hoppa. Det är en mäktig kraft att börja våga!
Till alla Evel Knievels därute, till alla er som vågar ta ett jobbigt samtal om något som inte är okej. Till alla er som vågar visa era känslor för andra människor. Till alla er som vågar vara transparenta trots att allting inte är vackert på insidan! Till alla er vill jag säga, att jag beundrar er som f-n. För det riskerar att göra jäkligt ont! För det är modigt och mod är en bristvara i vårt samhälle!
Och till alla er som får ta emot ett samtal om något jobbigt! Till er som är måltavlan för någons innersta känslor! Till er som kan välja att se det vackra i det transparenta! Till er vill jag bara säga, att den människa ni har framför er har uppbringat all sin kraft för att göra just det! De har ställt sig med blottad bröstkorg, bered att ta en kniv i hjärtat! De gör det inte för att göra er illa, utan för att de inte vill ha stått på kanten till Grand Canyon och sett ett bättre liv passera på andra sidan! Så har ni inte mod nog att ge dem er kärlek, så låt dem åtminstone få er respekt! För hos vissa av oss, kan det vara avgörande för nästa gång vi står där på kanten och funderar på om vi ska hoppa!!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
PS. Avslutar med några bilder från helgen. I fredags fick jag hålla min egenskrivna bok i handen för första gången. I lördags fick jag spendera eftermiddagen och kvällen med lillasyster på melodifestivalen. Första gången på väldigt länge där vi fick umgås på tu man hand! Och idag har det varit 1-årskalas för världens sötaste Doris!! DS.
