Jag har precis författat ett jäkla bittert inlägg om orimliga förväntningar i förhållanden eller på sin framtida partner. Det kändes jäkligt skönt att göra det, men det är trots allt Alla Hjärtans dag och då kan jag inte publicera något bittert! 😀 Så idag får det bli ett litet inlägg som hyllar kärleken istället. 🙂 Jag är inte den som känner att jag kan ge för mycket råd kring långvarig romantisk kärlek. Den vi ofta förknippar med Alla Hjärtans dag. Det vore hyckleri, eftersom jag inte lyckats få den delen på plats ännu! Däremot kärlek i allmänhet, där har jag nog lite att dela med mig av!
Det har varit en strålande dag idag och jag inledde den med en långpromenad. Numera när jag promenerar allena, så lyssnar jag alltid på podd och speciellt podden I huvudet på en banbrytare med Viggo Cavling och Katarina Gospic (finns på Acast). Av en händelse så handlade dagens avsnitt delvis om kärlek och Viggo poängterade en bra grej. Under de sista femtio åren så har en av de största utvecklingarna i kärlekens historia utspelat sig. Vi måste numera vara förälskade i varandra innan vi går in i en relation. Åtminstone i vår del av världen. Genom alla tider så är det föräldrar eller andra som har bestämt vem som gifter sig med vem. Visst har det funnits undantag, men regeln har varit att föräldrarna bestämmer. Så är det fortfarande i en stor del av världen! Tänk vad jäkla häftigt egentligen, att vi får leva i en tid där vi faktiskt får välja partner helt själv! Med tanke på skilsmässofrekvensen så är vi jäkligt dåliga på att välja, men ändå! Då har vi idag dessutom möjlighet att ångra oss och välja bättre nästa gång! 🙂
Tänk hur många miljontals människor som genom historien varit kära i varandra, men som inte fått vara tillsammans. Romeo och Julia hade ju inte blivit skriven om det hade varit okej att välja själv! Då hade de levt lyckliga några år och skaffat ett par kids. Efter några år hade Julia tröttnat på Romeos ständiga drickande och lämnat honom för att förverkliga sig själv. Efter ett tag träffar hon en ny man, Bengt, som är snäll, men lite tråkig. Men han är bra med ungarna, så han får duga. Romeo skärper till sig, slutar dricka ett tag och börjar gå på krogen. Där träffar han Anna och blir kär igen. Skadad från separationen ramlar han in i gamla mönster och önskar innerst inne att livet varit enklare. Jag kan tycka att originalet är en mycket vackrare historia, så något positivt har kommit av att någon annan fick välja! 🙂
Jag har upplevt kärlek i de flesta former. Den jag ännu inte fått känna är ett barns kärlek till sin pappa och en pappas kärlek till sitt barn. Den kärlek som kallas den största. De flesta andra har jag nog fått uppleva. Jag har känt olycklig kärlek, där mitt hjärta krossats i småbitar. Där det kändes fysiskt hur det sprack. Jag vet exakt när det hände första gången. Där jag tänkte, att jag aldrig ville känna kärlek igen. Det tog år innan jag vågade känna något alls igen, för någon (lite vad förra inlägget handlade om…). Jag har känt lycklig kärlek, där hela kroppen fylls med en vällust så stor att du inte kan hantera den. Där jag känt, att skulle jag aldrig få känna såhär igen, då är det okej, för jag har fått känna det starkaste som går att känna. Det finns ingen känsla som kan ta dig så högt upp bland molnen, eller banka ner dig så långt ner under jorden! Den gör en galen, till ett neurotiskt monster, samtidigt som den kan göra dig så jäkla stark att inget kan hindra dig!
Fram till den sista riktiga relation jag var i, så hade jag föreställt mig kärleken som ett mål. När jag kände kärlek, då hade jag uppnått målet. Den tanken hade aldrig hjälpt mig, tvärtom så stjälpte den bara. I en solstol, någonstans i världen, så insåg jag att det inte alls är ett mål. Det är en process som aldrig tar slut. Det är en process i en relation, men det är också en livsprocess. Att ge sin kärlek till människor är en ständig process, vi kan aldrig ge för mycket av den och vi måste alltid göra vårt bästa för att ge den. Och skit samma om vi inte får samma kärlek tillbaka, vår förmåga att älska tar aldrig slut! Finns det en som inte vill ha din kärlek eller förstår att uppskatta den, ge den till nästa person du möter då! Träna dig på att ge kärlek, träna dig på att uttrycka dina känslor och du kommer skapa en vackrare värld för alla!
Det finns bara en kärlek som du alltid har möjlighet att behålla och det är den viktigaste av de alla! Nämligen kärleken till dig själv! När du börjar älska dig själv på riktigt, då kommer också andra börja älska dig! Det är den fetaste klyschan i världen, men jag tror helt klart på den! 🙂 Fast, som sagt, vem är jag att ge råd om det… Jag älskar mig själv till gränsen av narcissism och här sitter jag själv på Alla Hjärtans dag! 😀 Fast har fått ett fint grönt hjärta av den finaste människa jag känner, ätit lunch med en vacker kvinna och fått ett uppskattande sms om vänskap! Och så har min pappa återigen visat vilken vacker människa han är!! Tack!!! Det är banne mig mycket kärlek det, även om den inte är baserad på romantik!
Njut av kärleken och sprid den till så många du kan! 🙂 Det finns inget liknande den, oavsett om det är kärlek till en partner, vän, ditt barn, till en familjemedlem eller till en helt okänd! Den största enskilda faktorn för ett lyckligt liv är bra relationer. Bra relationer kan bara finnas där det finns kärlek! Så ge allt vad du har!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!!
Happy Cato
