Igår, för tre år sedan, la jag upp denna bilden på Facebook, med texten ”Ännu en dag på kontoret…” Det visade sig tjugo minuter senare att det blev min sista dag på det kontoret. Strax efter bilden togs så hände en incident som jag och en kollega upplevde som fruktansvärt kränkande mot människors rätt att få vara sig själva. En i raden av incidenter och det här var sista droppen som till slut fick bägaren att rinna över. Jag gick in till den högsta chefen i organisationen och sa att antingen fick de säga upp mig på studs eller så fick jag arbeta någon annanstans. Eftersom vi hade haft en dialog om tidigare incidenter, så valde hen det senare alternativet.
Den här bilden har för mig själv blivit en symbol för varje människas rätt att vara sig själva. Att jag bar klänning skulle utan kontext kunna tolkas som ett sätt att förlöjliga eller göra parodi på kvinnor eller transpersoner. Det var egentligen precis tvärtom. Vi skulle göra en film till ett projekt finansierat av EU. De ställer krav på att både kvinnor och män finns med i materialet och gärna inte i könsstereotypa roller. Jag hade inga kvinnor som ville ställa upp i filmen, så jag valde att gestalta karaktärerna själv (en stor utmaning för mig, med tanke på mitt förra inlägg…). Som ett sätt att tillfredsställa deras krav, med en glimt i ögat. Men vi insåg att det också hade en djupare poäng. Den genomgående värderingen vi hade, var att individen alltid skulle vara i centrum. Varje individ hade full rätt att vara sig själv och vi skulle stötta dem i det. Den värderingen var så oerhört vital i projektet och det var den som skapade framgång. Tyvärr delade inte alla den tanken.
Den som känner mig vet att jag brinner för varje människas rätt att vara sig själv, så länge det inte skadar någon annan människa. Jag vill att alla människor ska ges samma förutsättningar. Jag vill inte ha en konkurrensfördel för att jag är vit man. Jag vill inte heller ha en nackdel av det (eftersom jag upplevt mig könsdiskriminerad från en tjänst tidigare i livet). Jag vill konkurrera med att jag är jag. Sen har jag fått fördelar genom hela livet för att jag råkar vara vit man. Tidigare i livet har jag också tagit de fördelarna, utan att egentligen reflektera. Det gör jag säkert nu med, även om jag är mer uppmärksam.
Innan jag hann sluta på mitt jobb fick jag vara med att initiera ett arbete där vår verksamhet, tillsammans med fyra andra, HBTQ-certifieras. Som ett sätt att visa att vi vill vara inkluderande. Inte bara för den målgruppen, utan för alla. För mig borde inte det behövas. Vi skulle inte behöva ha en internationell kvinnodag eller behöva hissa regnbågsflaggan under Pride. För det är tecken på att vårt samhälle är långtifrån framme. Min dröm är att de här frågorna inte behöver uppmärksammas, att det bara anses vara normalt att vara sig själv oavsett vilket uttryck det tar. Fram till dess kommer jag stötta allt som skapar ett samhälle som är jämlikt.
Enda vägen fram, tror jag, är att sluta kategorisera och polarisera. Vi behöver se varje människa för den de är och vill vara. Även de som inte står för samma sak som oss, eller är lika oss. Vi behöver inkludera även dem som inte tycker som oss, det är enda vägen fram. Det är svårt och det är jobbigt, men det är viktigt! Vi behöver reflektera över våra egna beteenden, när faller vi själva i fällan? Jag var på föreläsning igår kväll och lyssnade på Tomas Gunnarsson (Överlista Jante). Han har en av Sveriges framgångsrikaste facebooksidor och lägger ofta bilder som skall inspirera oss. Han berättade att det ofta lades kommentarer som ”Vi behöver skära bort de som gnäller som en svulst från kroppen…” Då har vi inte reflekterat över vårt eget metagnäll. På samma sätt riskerar vi hamna i vårt inkluderande och exkluderande.
Sedan finns det alltid människor som har lite större ansvar för att verka för inkludering. Politiker och ledare behöver visa vägen. Vi har en klar majoritet vita män i ledande befattningar i vårt samhälle. Fler av dem behöver hitta vägar för att inkludera. Mycket forskning visar på att mångfald skapar både bättre samhällen och företag. Det finns alltså massor att vinna på att inkludera, även om det på kort sikt är en utmaning.
Vad är det som gör att så många människor fortfarande blir provocerade av att se en man i en klänning? Att någon väljer att dela sitt liv med någon av samma kön? Att en person förtjänar att bli föraktad för att de har en annan hudfärg? Att personer får rättvisa förutsättningar? Vad är det som har gett människor makten att bestämma över hur andra människor ska vara eller inte vara? Det gör mig ledsen. För så länge människor väljer att leva sitt liv så att det inte skadar någon annan, så förstår jag inte hur det kan provocera så mycket. Speciellt när jag vet att det är många som delar samma privilegier som mig som känner så. Vi som åtnjuter alla fördelar i samhället bara för att vi råkade ha tur i genlotteriet (utifrån samhällsnormen…).
Det finns starka krafter bakom polarisering. Våra hjärnor går igång på det och det finns krafter i samhället som vinner på att polarisera. Efter att ha studerat lycka under några år, så inser jag att det är en bra väg att välja för att försöka skapa förändring. Matthieu Ricard, buddistmunk med en doktorsexamen i molekylärgenetik, anses ofta vara världens lyckligaste man. De har gjort studier på hans hjärna och upptäckterna var spännande. I situationer där vi vanliga människor upplevde känslor som polariserar, exempelvis avsky när vi Manchester United-fans ser en Liverpoolsupporter. 😉 Där såg man i Matthieus hjärna bara uttryck av kärlek oavsett vem han såg. Vi kan kanske aldrig nå hans nivå, men jag tror att när vi är genuint lyckliga, då finns det varken anledning eller möjlighet att känna sig provocerade av andra människors olikheter. Det är helt enkelt en omöjlighet att vara hatisk och samtidigt lycklig. Hat äter upp lyckan, men får ingen plats där lyckan råder. Och det är banne mig mer konstruktivt att sträva efter att bli lycklig i sitt eget liv, än att försöka trycka ner andra för att på så sätt försöka hitta ett självvärde.
För tre år sedan hade jag en jättestor klump i magen. Tomas kallade det igår träningsvärk för att stå upp för sig själv. Det är väldigt obehagligt att stå upp för dig själv och för andra människors rätt att vara sig själv. För du riskerar att inte bli omtyckt av en del människor (och oj vad jag inte var omtyckt av vissa sen…), men jag tycker hellre om mig själv, än är omtyckt av människor som blir provocerade av mig i klänning.
Imorgon är det internationella kvinnodagen. En dag jag önskade inte behövde uppmärksammas, men det lär tyvärr behövas i många år till. Jag vet att 80 % av mina läsare identifieras av Google som kvinnor. Med ökade kunskaper inom HBTQ så har jag insett att det är inte samma sak som att man själv identifierar sig som kvinna. 🙂 Jag vet inte om jag ska beklaga eller gratulera att ni kvinnor har en egen dag. 🙂 Däremot så tänker jag skänka några hundralappar till min lokala kvinnojour (även den hade jag önskat inte skulle behöva finnas) som gör ett viktigt arbete. Och jag ser gärna att ni som känner er så pass privilegierade i samhället, att ni inte behöver en egen dag, skänker en slant imorgon till en kvinnojour eller något annat ändamål som skapar en bättre värld. Det är inte den insatsen som kommer göra störst skillnad. Det är ditt sätt att vara mot andra människor, men det är en liten hjälp på vägen.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
