Jag har nästan tre månader befunnit mig utan ett regelbundet socialt sammanhang på dagarna. Inget jobb att gå till, inga kollegor att träffa och i mitt fall heller ingen familj att komma hem till på kvällarna. Jag gillar att vara själv, men jag märker hur det påverkar psyket. Jag har som tur är ett bra socialt nätverk, så det har bokats upp träffar i parti och minut. Jag har dessutom valt min ensamhet, jag valde att gå från mitt jobb. Och jag är i början av i ett nytt, vilket jag vetat mest hela tiden. Ändå märker jag hur bristen på ett socialt sammanhang påverkade mig.
Det här har fått mig att fundera mycket kring icke-vald ensamhet. Hur fruktansvärt knäckande det är att vara ensam, att inte ha ett sammanhang eller någon att prata med. Katarina Gospic, hjärnforskaren, säger att icke-vald ensamhet är lika farligt för hälsan som rökning är. Simon Simek, en annan av mina förebilder, påstår att ensamhet är det som leder till självmord och massmord. Vi har ett stort behov av att bli sedda, att bli älskade. När vi inte får detta grundläggande mänskliga behov tillfredsställt, då leder det till ett mentalt mörker. När du inte känner dig älskad eller sedd, då leder det till mörka tankar. Simek har en poäng i massmorden. De amerikanska skjutningar som görs sker ofta på skolor eller arbetsplatser där mördaren haft sin dagliga tillvaro, men där de i stor omfattning varit osedda och oälskade människor. I kombination med tillgång till vapen, så går det i ett fåtal fall väldigt snett.
Efter att ha jobbat med hemmasittande barn och arbetslösa ungdomar så kan jag förstå krafterna bakom. Många av de jag mött har inte upplevt sig mobbade, men däremot väldigt ensamma. De har inget riktigt socialt nätverk och ibland en familjesituation som inte heller ger dem den uppmärksamhet som behövs. När vi började det arbetet så hade jag en tanke med mig sedan tidigare, att se individen. Se barnet eller ungdomen för den de är, inte försöka göra dem till något som passar in. Och det var coacherna fantastiskt duktiga på, vilket ledde till bra resultat. Problemet är att vi vet att det här fungerar, vi vet att inkludering och att lyfta individer är ett sätt att lyckas. Ändå är vårt samhälle så sjukt dåliga på detta.
Svenskar är världens mest individualiserade land, vi är också världens ensammaste land. Och det här gör att ,människor varje dag går under i vårt land. Människor som kämpat för att få lite kärlek, få någon att se dem för den de är och bara få vara mänsklig. Som inte känner att de passar in i våra kvadratiska mönster, men som skulle passa perfekt om vi kunde göra kvadraten lite bredare. Eller gjorde om den till en cirkel. Alla människor behöver kärlek, alla människor behöver känna sig betydelsefull! Det är inte bara du som behöver det!
Jag är psykiskt stark. Jag har varit igenom väldigt mycket skit och isolering, ändå påverkas jag av detta. Jag har ändå ett rikt socialt liv, även om det inte alltid räcker till. Ändå påverkas jag av detta! Tänk då på alla de människor som upplever det här i flera år, som kämpar med ensamhet och inte blir sedda under lång tid. Det är ett j-vla slöseri på människors kapacitet. Det måste dessutom finnas en sjukt stor potential i dessa människor. Klarar man att leva i ensamhet i flera år, då finns det karaktär som få av oss andra har!
Frågan om ensamhet är större än dig och mig. Den är komplex. Det jag vet är att vi behöver göra något åt det. Vi behöver inkludera fler, både i våra privata liv, i föreningar och på arbetsplatser. Mitt nya jobb kommer delvis ha fokus på detta. Hur vi kan se till så att fler unga blir inkluderade i arbetslivet. Vilket leder till en mindre upplevd ensamhet och en känsla av att känna sig behövd. Det är ett litet steg på vägen, men jag vill att alla funderar över vad ni kan göra. Driver du ett företag så kanske du kan anställa någon som kanske inte sitter på det största kontaktnätet. Eller är du aktiv i en förening, hur kan ni inkludera människor som inte har ett socialt sammanhang? Och som kanske inte vill ha en jättestor grupp omkring sig, men ändå några. Eller du som privatperson, kanske du kan ta en fika med Agda vars man gick bort för tre år sedan och som nu lever själv i huset bredvid? För isolering bryts genom inkludering. Den som är ensam kan inte förväntas vara den som slår sig in, då hade de gjort det! Vi behöver öppna upp! Och där har var och en av oss ett ansvar!
Enligt mig så är ensamhet den största faktorn till olycka. Den knäcker oss, den går emot vår mänskliga natur. Vi är sociala varelser som behöver kärlek, närhet och ett behov att vara någon. Jag avslutar med ett citat från en av mina favoritfilmer, Into the Wild (har du inte sett den så se inte klippet eftersom det är slutet…):
”Happiness only real when shared”
Jag gråter som ett barn varje gång jag ser William Hurt (pappan) sätta sig på gatan… Inte för det har med ensamheten att göra, utan den näst största faktorn till olycka, ovissheten… Men mer om det en annan gång!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
CH