På midsommaraftons morgon var jag ute och sprang en runda. Första kilometern var riktigt kämpig, men sen kom jag in i flow. Något som sällan händer när jag är ute och springer. Helt plötsligt flöt ett par kilometer på utan att jag ens tänkte på det. Ni vet ungefär som när man kör bil och så har man kört tre mil utan att veta hur man hamnade där.
Det som gjorde att jag inte medvetet tänkte på min löptur handlade om att mina tankar hamnade kring mammas bortgång och den process av sorgebearbetning som fortfarande pågår i min familj. I samband med att mamma åkte in på sjukhuset med smärta i levern, så skrev jag ett inlägg om ovisshet. Ovisshet är nog den känsla som är allra svårast att brottas med, oavsett vad det gäller. Tänk dig att ditt barn försvinner och du svävar i ovisshet vad som har hänt. Genom hela livet kommer de tankarna att finnas hos dig, ett sökande efter ett svar om vad som hände och svaret kommer aldrig. För mig är det ett av de värsta scenarion som kan uppstå i livet.
Om ovissheten är det värsta, så kommer nog när det inte finns ett svar på varför på andra plats. Vi människor söker mening i allt vi gör och allt som händer. Det är ju t.o.m. en av de viktigaste bitarna för att vi ska leva lyckliga liv. Så när någon vi älskar plötsligt rycks ifrån oss, så famlar vi efter svaret på frågan varför. Och den frågan är objektivt helt omöjlig att svara på. Varför dör ett barn som nyss lärt sig leva? Varför dog min mamma trots att hon gjort så mycket gott på det här jordklotet och verkligen ville alla väl? Det enda vi kan ta till är uttjatade klyschor som sällan eller aldrig ger någon tröst. Typ att vi ska alla den vägen vandra, eller guds vägar äro outgrundliga. Det är en klen tröst när någon vi älskar rycks ifrån oss, att vi alla ska dö.
Det finns inget egentligt svar på frågan varför. På både gott och ont. För det kräver att vi själva skapar vårt varför, oavsett vad det är och oavsett vad det är baserat på. De som hittar sin egen mening i det som händer i livet, det är de som också klarar att hantera svåra situationer och hitta lyckan efter dem. Så när det inte finns ett tydligt svar på varför, behöver du hitta ditt eget svar.
Varför gick min mamma bort? Framförallt för att hon hade uppfyllt sitt syfte här på jorden. Hennes största syfte var att skapa en stark familj, med självständiga individer. Det har hon lyckats utmärkt med och med hennes bortgång så har det prövats på riktigt. Vi har alla fått kämpa de senaste månaderna, men jag ser också hur mycket den kampen har utvecklat var och en av oss. Vilket också är svar på varför. Hon gick bort för att påminna oss om att livet är förgängligt. Att vi som är kvar måste följa våra drömmar och varje dag göra det bästa av det vi har. Hon gick bort för att jag ska komma ihåg att ligga på gräset och titta på molnen ibland. Hon gick bort för att jag ska känna genuin glädje varje gång jag ser en sädesärla. Hon gick bort för att jag lättare ska kunna förlåta andra. Och hon gick bort för att hon behövdes bättre någon annanstans.
Objektivt är alla de orsakerna helt ihåliga, men subjektivt skapar de en mening för mig i en fråga som annars riskerar att äta upp mig. Jag väljer att se en mening med döden, för annars skulle själva livet bli meningslöst. Jag kan bara välja min mening i det som händer mig. Mina syskon och pappa behöver finna sin egen mening. Precis som alla ni som drabbats av att någon nära er har gått bort behöver fina er egna mening med det som hänt. Det är inte lätt, men det är absolut nödvändigt för att ni ska hitta tillbaka till ett liv som kan kallas lyckligt.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag.
Happy Cato
