Jag har extroverta vänner som bara älskar all musik som är glad och upptempo. Som tycker allt annat är för sorgligt att lyssna på. Det är inget fel på det, jag kan uppskatta det med, speciellt i de stunder då jag inte har någon lust att gå inåt, utan bara hitta en glad känsla och köra på. Sedan finns det musik som får mig att gå så långt in i mig själv att jag ibland knappt hittar ut. Där låten bara trollbinder mig och jag åker som en komet genom mitt innersta universum till en plats där allting tycks stå stilla. Det är bara mina innersta tankar och musiken.
Det är en magisk plats att vara på och de allra bästa upplevelserna i det är när jag hört det live. Omgiven av hundratals personer är jag ändå fullständigt ensam där och då. Ungefär som flow fast jag är inte aktiv med något. Mina bästa konsertupplevelser är just den typen av konserter.
Sedan finns det låtar som bara dyker upp i ens liv och har en liknande effekt. Dessutom med en text som passar så perfekt in på lyckotemat. Varje gång jag hör Rebekka Karijords Wear it like a Crown så förflyttas jag till en plats i mitt inre universum där jag hittar kraft och har noll behov av att tänka. De senaste veckorna har jag pratat med ett par personer om begreppet oneness. Där vi inser att allt är ett, ett är allt. Och det är ett medvetande vi kan vara i. Det är precis så det känns. Kanske det finns någon mer därute på klotet som får samma känsla, så delar den här:
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
