Bättre fly än illa fäkta brukar det heta. Det är en strategi som jag omedvetet har använt i stora delar av mitt vuxna liv, till väldigt liten nytta. För att försöka fly från sina egna tankar, det är väldigt svårt. Åtminstone när jag försökte fly från dem genom att förflytta mig fysiskt. Då menar jag inte att jag stack ut och sprang en runda, det hade varit en bättre strategi. Nej, jag valde att flytta, börja om på nytt och hoppas på att det blev bättre.
Från augusti 2002 till januari 2009 hade jag det här flyttmönstret:
Växjö -> Tralee, Irland -> Växjö -> Osby -> Lund -> Osby -> Växjö -> Osby -> Falun -> Ystad -> Osby
Att dessutom behöva flytta till Osby fyra gånger när jag väl hade tagit mig därifrån var ju ett j-kla misslyckande! 🙂 11 boplatser inom loppet av några år. Då spenderade jag ändå tre av de åren i Falun. Det skulle ju bara kunna vara så att jag var nybliven vuxen. Studier och jobb tvingade mig att flytta, ett tecken på flexibilitet. Ja, till viss del är det sant. Fast en stor del ligger också i att jag försökte fly från mig själv och mitt mående.
Varje gång jag flyttat till en ny plats har det känts som en nystart. Jag mådde rätt bra i början, speciellt de gånger jag flyttade ifrån Osby. 😀 Fast jag tog aldrig tag i livet, nystarten blev återigen vardag och så kom mitt dåliga mående åter ikapp mig. Ah, men jag mådde ju bra när jag just hade flyttat, om jag flyttar igen så kommer jag nog må bra! Jag säger inte att jag medvetet resonerade så, men det finns en sanning i det. Jag använde bara andra ord. Jag tröttnar lätt, jag vill ha omväxling, det här passade inte mig. Typ så. Jag ville inte se de bakomliggande orsakerna, för det skulle bli jäkligt jobbigt. För då skulle jag se sanningen och det var att jag inte mådde bra, att jag inte tog tag i saker och det jobbigaste av allt, att jag faktiskt hade ansvaret för mitt eget liv. Nej, då var det lättare att flytta!
Tiden på Irland ser jag som den lyckligaste tiden i mitt liv mellan åldern 12-30. Där hade jag skitkul, jag gjorde bra saker, var den jag ville vara och blev kär. Både i en tjej och i landet. Sedan var det bara ett halvår, antagligen hade vardagen krupit sig på där med. Nu slipper jag det, utan kan bara minnas den tiden med glädje.
Flytten från Ystad till Osby 2009 var slutet på flykten. En krasch i livet efter flera års springande fick vara slutet. Känslan att vilja fly eller börja om kommer jag dock alltid ha. De senaste veckorna har den känslan varit intensiv. Den handlar egentligen om att jag inte tar tag i vissa delar av mitt liv. Som gör att jag vill börja om på en annan plats. Idag klarar jag av att känna efter vad den beror på och jag vet att den försvinner om jag börjar ta tag i de delar som jag lagt åt sidan för länge. Sedan kommer den tillbaka igen som en påminnelse att det är dags att ta tag i andra delar av livet framöver. Känslan av att ibland vilja fly och börja om kommer jag alltid att få leva med. Det är bara en känsla, den är okej. För idag har jag strategier för att hantera den, jag har vetskapen om att livet inte blir bättre av att fly. Det handlar om att ta kontroll över mitt eget öde och sträva efter att nå min fulla potential. Svårare än så är det inte. Den kontrollen börjar med att jag skrivit den här texten. Det är startskottet för att få flyktkänslan att försvinna igen.
Är det någon som känner igen sig i detta? Skriv gärna till mig och berätta. För det här är ett ämne som jag sällan fått prata om och som jag inte har någon aning om det är en vanlig känsla. Och som vanligt, gilla gärna på Facebook och Instagram!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Hur fort jag än springer kan jag aldrig springa ifrån mig själv (Ladda ner eller lyssna på dagens blogginlägg i mp3-format)
