Jag hade en konversation med en god vän häromdagen och som så ofta kom vi in på de stora frågorna i livet. Min vän genomgick en stor livsförändring för några år sedan, en sådan som kastar om allting i ens liv. Det var som att gå in i en lång sandstorm där det inte gick att se något slut.
Vi går nog alla igenom de där sandstormarna då och då. Vissa kastar upp tonvis med sand mot våra kroppar, de river upp stora sår och vi gör allt för att skydda oss från det värsta. Vi försöker bedöva smärtorna med olika mer eller mindre kloka beteenden. Vi har alla våra favoriter som bedövar lite bättre, men de är sällan speciellt bra för oss på lång sikt.
Andra sandstormar är mycket mildare, vi ser att det inte är så farligt och kan söka skydd ganska enkelt. Sedan borstar vi av oss och går vidare. Hur stark sandstormen känns är var och ens subjektiva upplevelse. Det som är den kraftigaste sandstormen i Sahara för en person, kan vara en lätt bris i en sandlåda för nästa.
Oavsett vilket så var min vän mitt i sandstormen när hjärnan på instinkt började leta efter små ljusglimtar. Små detaljer i livet som var goda. En blå himmel, en fågel, hur regnet lät när det smattrade mot rutan eller en kul tanke som flög förbi. Som en sorts överlevnadsinstinkt. Efter ett tag blev det här en medveten process. Kopplingen gjordes mellan en känsla av glädje och en blå himmel. Vilket helt plötsligt ledde till att processen kunde appliceras på fler små detaljer som kunde skapa glädje. Och för varje sådan liten stund så blev ljusglimtarna fler och sandstormen lättare. Efter ett tag letar hjärnan upp alla ljusglimtar per automatik och en lyckokänsla kommer automatiskt. En dag är sandstormen borta och fylld med ljusglimtar istället.
De senaste två åren kan jag relatera till detta på ett helt annat sätt, speciellt sedan mamma gick bort. Jag är ingen människa som fokuserar på detaljer, men jag har det senaste året funnit mig själv få en lyckokänsla av små, små saker på ett sätt jag aldrig fått tidigare. Som att jag blir alldeles varm varje gång jag ser en sädesärla. Glädjen varje gång jag ser en tordyvel och känslan av oneness varje gång jag badar i havet. Små, smått bisarra saker, som gör mig väldigt lycklig. Och det beror bara på en sak, att jag väljer att bli lycklig av dem. Att jag tränar min hjärna på att bli lycklig när jag ser vissa saker. Det här gör vi alla redan och det kan vi göra mer av. Ju vanligare fenomen vi kan bli lyckliga av, desto bättre. För mig är det ju bättre att bli lycklig av en sädesärla än en pelikan eftersom jag ser väldigt många fler sädesärlor. 🙂
Oavsett om du är i en sandstorm eller inte, träna på att hitta lyckan i detaljerna. De kanske inte bär dig hela vägen till dit du vill vara, men de ger många små ögonblick på resan dit.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Cecilia