Sitter här hemma och är lite förbannad just nu. Jag spenderar en del tid på Youtube för att inspireras, lära mig saker och växa som människa. En kanal som jag då och då tittar på är Psych2Go, lättsmält info kring lite allt möjligt. Så kom jag till denna videon…
Ni som inte orkar se den kan ju lista ut vad den handlar om bara genom titeln. Jag blir förbannad när jag ser det, av flera olika skäl.
- Om du är lycklig, är du inte intelligent då? Eftersom de flesta av oss, om inte alla, eftersträvar att leva lyckliga liv, då borde ju de som är lyckliga vara de faktiskt räknas som intelligent. När jag pluggade på universitetet och mådde dåligt valde jag att göra test till MENSA. För att jag köpt just den här bilden av att om du är överintelligent så kan du inte vara lycklig. Jag var olycklig, då var det kanske för att jag var smart… Det skulle också förklara varför jag kände mig annorlunda mot alla andra. Det visade sig att jag var ungefär lika dum som alla andra (Enligt MENSAs standard), men en bit över medel, så då föll den teorin! 😀
- Det cementerar bilden om att livet skall vara olyckligt. För 10-15 år sedan hade den här videon passat perfekt in i min världsbild. Det hade förklarat varför jag var olycklig (eftersom jag ändå definierar mig som hyfsat intelligent och de inte definierar intelligens alls i videon). Vilket hade lett till ännu en bekräftelse till att det inte är mitt fel att jag är olycklig, jag är helt enkelt bara intelligent och då går det inte att vara lycklig.
- Den ger 0 förslag till förändring. Som att vi var statiska människor som inte kan påverka vår egen väg. Har vi den livssynen kommer vi absolut vara olyckliga.
- Flera av orsakerna som läggs fram till att intelligenta människor inte kan vara lyckliga är interna faktorer. Att överanalysera, vara självkritiska, ha höga ambitioner och höga krav. Det är fyra egenskaper som alla är interna, de är inte beroende av någon annan. Jag säger inte att det är fel på att ha någon av dessa egenskaper, jag har dem själv och är lycklig ändå. Det gäller bara att nyttja dem på rätt sätt, att använda sin självkritiska röst till att också självberömma. Att använda sin analytiska förmåga till att analysera vad som faktiskt gör mig lycklig. Att sätta höga ambitioner som triggar mig att agera och förstå vilka ambitioner som egentligen är viktiga. Och att sätta höga krav på sig själv när det gäller att försöka göra sitt bästa, att vara en god medmänniska och träna på att bli bättre. Samtidigt som du tränar på att förlåta dig själv när du inte når upp till dina krav. För jag kan lova att det gör ingen alltid. Vad är alternativet, att ha så låga krav att du alltid klarar dem. Då stagnerar du som människa, livet blir skittråkigt och det finns ingen lycka i det.
Lycka har inte med din intelligens att göra, den har med dig att göra och de medvetna val du gör. Det finns något som heter Downing-effekten. Den visar att personer med låg IQ gärna överskattar sin IQ och personer med hög IQ underskattar sin. Så vi går alla runt och tror att vi är ungefär lika smarta eller korkade som resten av världen. En annan studie visar att män överskattar sin IQ med ungefär 5 poäng, medan kvinnor underskattar sin med samma summa. Den smarta människan kan ju jämföra dessa två studier och dra lite slutsatser… 😀 Sedan är ju frågan om vi sätter likatecken mellan IQ och intelligens. Jag gör det inte. Det är en faktor som spelar in, men intelligens handlar för mig om så mycket mer. Framförallt handlar det om förmågan att se vad som är viktigt för mig och vad jag mår bra av, en lyckointelligens… 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
