Efter en helg av intensivt projektskrivande fastnade jag i eftermiddags i att lägga över bilder och filer från CD till datorn. Gamla saker, främst från min tid på universitetet. Bland dem finns en hel del startade skrifter. Skrifter i försök att komma ur mörkret. Idag hittade jag en sådan, en sorts ambition till en personlig berättelse med ett fiktivt slut. För jag minns att jag såg slutscenen i boken som ett självmord. Idag ser jag att den scenen var tänkt som mitt rop på hjälp. Att jag genom den skulle få någon människa förstå att allting inte stod rätt till. Jag kom aldrig så långt, jag har nog tio påbörjade texter med lite samma tema, skrivna mellan 2001 och 2008. Ingen av dem är mer än tio sidor, för jag hade inte förmåga att hålla ut. Det är därför JOBBET ÄR DITT varit så enormt viktig för mig, det var beviset för mig att jag fixar det. Idag har jag 5-6 färdigskrivna första utkast av både böcker och filmer, som ligger och väntar på mig. Som jag inte riktigt tar tag i, men det är en enorm skillnad mot den tiden, då jag bara kom några sidor in i varje projekt.
Ibland funderar jag i mitt inre om det verkligen var så illa som jag idag tycker, om jag verkligen mådde dåligt. Speciellt eftersom ingen annan såg det. Det var därför denna texten gick rakt in på känslokontot, för den är skriven där och då, när det hände. Och den beskriver precis det jag upplevde då, under en period i livet där jag till stora delar isolerade mig. Jag vill dela de första raderna med er här:
BZZZZ, alarmet på mobilen går av. Jag tar upp den, åhhh börjar om en halvtimme, jag skiter i att gå dit, föreläsningarna gör ändå ingen nytta, det är skönare att sova, tänker jag för mig själv. Sanningen är den att jag bara ligger och lurar mig själv, anledningen till att jag inte går upp beror på helt andra saker än att jag är trött. Det är helt enkelt så att jag inte klarar av att gå utanför dörrarna idag, klarar inte av att möta folks blickar, höra folk skratta åt mig. Jag vet inte varför de skrattar åt mig men jag vet att de gör det, går jag till skolan kommer jag bara att må dåligt, det är bättre att stanna hemma. Det är de tankarna som lurar i mitt undermedvetna och jag lyckas enkelt lura mig själv att det är tröttheten och jag somnar hastigt om.
Nu undrar ni säkert vem jag är och varför dessa tankar kretsar i mitt huvud. Det skall jag berätta, mitt namn är Marcus och detta är berättelsen om ett halvår i mitt liv som jag inte önskar någon människa…
Jag är helt säker på att de här tankarna kretsar i andras huvuden idag. Människor som mår extremt dåligt. Som precis som jag trodde att all glädje som hördes omkring dem i form av skratt berodde på att de skrattade åt patetiska mig. Tänk att när man mår som sämst blir man extremt egocentrisk och tolkar även det mest positiva i världen, skratt, som något negativt riktat mot en själv.
Jag har full förståelse för varenda ungdom som väljer att stanna hemma, för varje person som isolerar sig och inte vill möta världen. Jag har varit där, jag har tänkt tankarna, jag har valt den enkla vägen fast den inte fick mig att må ett dugg bättre. Tvärtom så växte bara mina hjärnspöken ännu mer och jag visste innerst inne att det inte var ett värdigt liv. Samtidigt är jag också ett levande bevis på att det går att kontrollera hjärnspökena, att bli vän med dem och släppa den galna tanken om att hela världen kretsar kring mig (eller det kanske finns en The Cato Show jag inte känner till! 😀 ).
I den yttre världen är jag en liten, liten, liten parentes. Inte ens ett kommatecken i den roman vi kallar världshistorien. Inte ens stor som ett sandkorn i universum. Men i min inre världen är jag den störste som någonsin levt, i just min inre värld är jag faktiskt den ende som levt. På den här tiden förstod jag inte det här. På den tiden var jag i den inre världen den mest obetydliga som fanns, men i den yttre den ”störste” (eftersom jag trodde alla skrattade åt mig). Förmågan att kunna förstå detta och kunna zooma ut, det är en bra strategi för att minska dina hjärnspöken.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Jeanette