Jag funderar över artikeln Optimism -en defekt hjärna. För det första måste det ju vara en jäkla pessimist som hävdar att hjärnan är defekt för att du är optimistisk. 🙂 För det andra, är det verkligen en defekt? Jag tycker det låter mer som en superkraft! Skämt åsido, optimism är egentligen fullständigt galet. Det är ju en skyddsmekanism, för hade vi tittat realistiskt på livet hade det varit helt kört. Det hade ju inte gått att leva.
Pessimisten och realisten (ofta brukar det vara samma sak) är ju egentligen de mest förnuftiga. Det är alla andra, vi optimister, glada eller lyckliga människor som är mest fucked up. Ibland tar jag av mig mina lyckoglasögon och väljer att se världen ur ett mer nyktert perspektiv. Jag ser ju ett stort jäkla isberg, så stort att jag snabbt kastar på mig mina lyckoglasögon igen. Hela västvärlden är på väg rätt in i isberget, många ser det, men vi sjunger alla lyckliga sånger fram till vi träffar. Det är lättast så. Vi är bara ett (Jong-)uns från världens undergång. Vi är på så många plan på väg åt fel håll. Det är delvis den ogrundade optimismens fel, för den kan göra oss kollektivt blinda från verkliga problem.
Och tar vi av oss optimistglasögonen för att granska oss själva så är det ju minst lika skrämmande. För det första så är det en på 700 triljoner att jag blev född, då kunde de ju gjort mig lite snyggare, kortare, längre, bredare, smalare… Dessutom går vi runt med en kropp som ner på cellnivå måste fungera för att vi ska leva en sekund till. Realistiskt sett borde det inte vara möjligt att ett system kan vara så synkat. Lägger vi därtill till att det finns 7 miljarder andra i världen som vi inte har någon kontroll över och som beter sig irrationellt. Det finns också miljarder av djur, insekter mm. som kan ta död på oss. Och alla bakterier och virus som finns, för att inte tala om den usla sjukvården vi numera har. Vi borde f-n varit döda för länge sen. Dessutom, om vi ska vara helt ärliga, så, realistiskt, är ju många vi möter fullständiga idioter. Antingen är de för optimistiska eller för pessimistiska… Ibland hade det varit bättre att det väloljade systemet packade ihop, då slapp vi åtminstone möta idioterna.
Nej, det är realisten och pessimisten som är de förnuftiga. Fast… Den kloke realisten inser att optimismen är ett självbedrägeri, men ett viktigt sådant. För den gör att vi faktiskt orkar gå upp varje morgon. Den gör att vi trots alla problem som finns i världen väljer att gå ut och möta den, för att göra den bättre och att tillsammans möta isberget. Den gör att du ser dig själv som ett mirakel, som känner tacksamhet varje sekund för att du lever. Den kloke realisten väljer optimismen, inte för att vara någon naiv molnsvävare, utan för att de andra alternativen inte hade gjort livet eller världen ett dugg bättre. Samtidigt som de är medvetna om att det egentligen är fullkomligt galet att göra det valet.
Var realist, välj optimist! 🙂
Happy Cato
