Den här veckan har jag haft många spännande möten, samtal och påfyllnadstillfällen. Det märkliga är att även om sammanhangen är helt olika, människorna i helt olika faser av livet osv. finns det ändå så mycket som är sammankopplat. Denna veckan har flera av samtalen handlat om kaos som en förutsättning för utveckling. Så jag tänkte att det fick bli ett kort inlägg om det ikväll.
Ett av samtalen handlade om kris, att det ofta är först när det krisar som vi tar tag i saker på allvar. När vi slår i botten, det är då vi börjar agera och skapa nödvändiga förändringar. Det gäller både i det privata som i organisationer. Se på TV4 just nu, de har varit väl medveten om sina problem, men det är först när omvärlden börjar sätta press som det uppstår en kris för dem. Vilket gör att de börjar agera. I slutändan kan de komma ut starkare ur det här och faktiskt agera när de borde agera.
I det privata livet kan det vara en sjukdom, en relation som brister, vi blir uppsagda från jobbet eller att någon i vår närhet går bort. Vi befinner oss plötsligt i ett krisläge och precis då är det svårt att se utvecklingen, men den tvingar oss att agera. Personligen anser jag inte att det behöver vara krisläge för att du ska agera och utvecklas, däremot tror jag att vi då och då mår bra av kaos. Att när livet är kaos stannar vi upp, börjar reflektera och plocka fram de delarna av livet som är viktigt. Kaos skapar nya ordningar, vi når nya levels i vårt livsspel.
För mig har kaoset varit både bra och dåligt. Tidigare i livet ville jag ha kaos hela tiden, för jag ansåg att det var ett bra tillstånd att vara i. Vilket gjorde att jag valde att skapa kaos i mitt liv, på destruktiva sätt. Mönster som finns hos en del människor. Människor som du ser åka hiss genom livet, som tycker livet är tråkigt när det är på topp och på självdestruktiva sätt ramlar ner på botten igen. För att sedan kravla sig upp igen. Antagligen några av de mest intressanta människorna som finns är den typen, men de är antagligen också helt omöjliga att leva nära. Numera väljer jag inte att leva i ständigt kaos, utan jag kastar mig ut i det under kontrollerade former, som att säga upp mig från jobbet. Och då och då dyker det upp kaos av sig själv, som mammas bortgång.
Det viktigaste jag lärt mig av livet, det är att när krisen eller kaoset slår till, så vet jag att när jag ser tillbaka på den perioden vet jag att det är då jag lär mig som mest. Vilket gör att hanteringen av situationen redan blir bättre där och då. För har jag en trygghet och vetskap om att de lärdomar jag får i de mörkaste stunderna kommer leda mig till bättre platser på sikt, då är jag redan på rätt väg. Det här är ett fenomen som massor av framgångsrika människor vittnat om. Valet och förmågan att välja det perspektivet gör stor skillnad. Exempelvis kände jag redan dagen efter mammas bortgång att jag lärde mig mer av livet den dagen än vad jag hade gjort på de andra tusentals dagarna tillsammans. Det betyder inte att jag önskar någon någonsin att behöva få de lärdomarna, men livet händer och då är det bättre att lära sig av det. För det gör dig i slutändan till en starkare människa.
Kaos ses ofta som något negativt, men i mina ögon är det ett fantastiskt läge att vara i. Så länge du inte är där för länge och agerar för att komma ur det. Kaos möjliggör utveckling, det skapar styrka och det öppnar möjligheter. Många vänner omkring mig har krisat de senaste året och kommit ur starkare från det. Andra vänner är i krisen och kaosen just nu. Och jag vet att det är starka, kloka individer som kommer hitta sin väg ur det också. Kanske något kantstötta, men med en starkare kärna. Så oavsett om du väljer att gå ut i kaos, eller att du kastas in i det, lyft blicken och förstå att det är nu du utvecklas som mest.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
