Jag har funderat mycket sista tiden hur lite det egentligen krävs för att vi ska förändra vår bild totalt av en människa. Ett felaktigt ord, en liten handling och hela vår syn på den människan kan förändras. Tyvärr är det mycket vanligare i vårt samhälle att bilden rasar, att bilden av människan vi en gång sett som något bra, plötsligt faller ihop som ett korthus. Väldigt sällan är det tvärtom, där det bakom en trasig bild visade sig finnas något vackert. Där det bakom fanns en människa som gjorde gott i det fördolda. En superhjälte utan bekräftelsebehov i sociala medier. De människorna finns, men de syns sällan, deras historia kommer sällan fram. Och kommer de fram är det ofta efter deras död.
Jag brukar ofta tänka på Stig-Helmer i Sällskapsresan. Tänk dig den första scenen, när Stig-Helmer står och tittar på resor i skyltfönstret. Tänk om vi där fick se tortyrredskap i hans lilla rullväska, att vi fick veta att han torterar människor till döds. Det hade skapat en helt annan känsla i filmen! 🙂 På en sekund kan en filmskapare förändra bilden av en karaktär. Vi hatar om de gör det drastiskt mitt i filmen, men det är för att en film är en film. Våra världar hade rubbats om vår hjälte som vi hejat på i halva filmen visade sig vara hustrumisshandlare. Problemet är att det ibland är så i verkliga livet. De vi hejat på visar sig inte vara de som vi trodde. Ibland har de varit duktiga på att måla den vackra fasaden själva, andra gånger har media eller andra människor fyllt i färgerna.
När världen är såhär är det svårare att vara människa. Gränsen mellan gott och ont suddas ibland ut, vi vet inte vem som är god, vem som är ond. Ibland vet vi inte ens längre vad som är gott eller ont! Det var lättare förr när skurkarna var onda rakt igenom och gärna hade nazistuniform så att vi såg dem lätt. Inte för att jag tror att det var så enkelt då heller, men på något sätt var världen lite mer svart och vit. Kan vi lita på någon i en värld som denna? Kanske, kanske inte. Det handlar om att välja. Jag väljer att tro gott om människor tills motsatsen är bevisad. Det är lättare att leva då, det är en lyckligare väg. Så länge den inte är fullkomligt blåögd och naiv.
Och att komma ihåg min namne Marcus Cato den yngres öde. Som efter sin död svartmålades av ärkefienden Julius Ceasar. Som gick så långt att han gav ut en bok vid namn Anti-Cato. Och den bilden satte sig i flera hundra år, innan Cato började ses som en person att ta efter, en man fylld med ära och respekt. Som George Washington och Benjamin Franklin hade som förebild. Så även hundratals år efter vår död kan bilden av oss förändras. You don´t write your own legacy!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
