Idag är det mammas födelsedag och det vill jag uppmärksamma. Det skulle varit hennes 64:e födelsedag och har tänkt på det mycket senaste tiden, att det verkligen inte är någon ålder.
Jag har funderat rätt mycket på det här med saknad sista tiden, att för mig är saknad en ganska lågintensiv känsla i jämförelse med 
längtan. Längtan efter något är något som tar över en, ibland kan vi knappt sitta still, men att sakna något är bara en molande känsla som ständigt ligger där, varje dag. Saknaden och jag har blivit vänner, den finns där hela tiden, men jag tillåter den inte ta kraften från mig. Istället försöker jag använda den som drivkraft. I mina tankar, i mina beslut och i mina känslor finns mamma med mig mest hela tiden. Utan att vara med, är hon på många sätt läromästaren, hon som lagt grunden för den jag är och det jag står för. Hon är den goda viljan i mina tankar om andra, hon är tron på andra människor. För er Star Wars-insatta, hon är min Obi-Wan Kenobi.
En annan sak som dykt upp i mitt huvud senaste tiden är det här med att våga visa och säga vad vi känner. Dagens bild visar de allra sista orden jag smsade med min mamma. Det är jag evigt tacksam för. Vi vet aldrig när det sista ordet sägs eller skickas. Vi vet inte när vårt sista möte är. Jag känner ofta att jag håller igen, att jag är för dålig på att uttrycka vad jag känner för vissa människor. Det finns så många fantastiska människor i min omgivning och jag är för dålig på att visa dem det. Jag glimtar till ibland, men alldeles för sällan. Jag vill inte behöva se tillbaka på livet och se att jag inte berättat för dem som försvunnit längs vägen hur mycket de betydde. För jag vet hur otroligt mycket jag har uppskattat när någon gjort detsamma för mig. Vem kan du berätta för vad de betyder för dig?
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
