Det riktiga OS 1988

Det är dags för ett nytt OS i Sydkorea. Senast det hände var 1988 då Sommar-OS hölls i Seoul. En nioårig Marcus satt som klistrad framför invigningen och evenemangen. Hand in Hand var officiell OS-låt och jag förälskade mig direkt i denna sång. Det var hoppets tid, Östeuropas diktaturer började vackla och det ”goda” USA var på topp! Den nioåriga Marcus var oerhört förälskad i USA, så till den grad att jag i smyg höll på dem i vissa grenar. Under flera år hade jag en keps med USA på skärmen som användes nästan dagligen. Jag var mer patriot än amerikanarna själva.

Förutom Hand in Hand minns jag fyra saker från själva OS. Ben Johnson vs. Carl Lewis på 100 meter och allt som hände kring det. När Greg Louganis i simhopp slog huvudet i svikten. Och för första gången i livet upptäckte jag cykling som idrott, där jag ivrigt följde Sverige ta brons i lagtempo. Och framförallt, eftersom jag hade en boxningstokig pappa, minns jag George Cramnes silver.

Det är också det här som det riktiga OS 1988 handlar om, en mycket mer historisk boxningsmatch som ägde rum. Jag och min då sjuåriga lillasyster Josephine fick en dag för oss att vi skulle arrangera vårt eget OS i hobbyrummet på Götgatan 14 i Osby. Enda deltagarna var hon och jag. Det skulle bli en episk kamp om ära och medaljer. Dopade med Pepsi Light växte grenarna fram. Höjdhopp var en självklarhet, Patrik Sjöberg tog brons och min farfar svor som vanligt över att om han hade klippt av sig håret hade han hoppat en halvmeter högre. Med tanke på ålders- och längdskillnaden måste jag vunnit den kampen. Josse var lika köttbullig som mig, så jag misstänker att vinnarhöjden inte var över metern. 🙂

Grenarna löpte på, längdhopp, någon typ av löpning, fäktning, brottning och annat kämpades det tappert i. Så kom vi då fram till den historiska matchen i boxning som jag och min syster aldrig ska glömma. Vi hade inga boxningshandskar hemma (det fick jag några år senare tillsammans med en sandsäck), så vi tog tumvantar. Vi hade inte fattat att man i amatörboxning hade huvudskydd, utan här var det inga skydd alls. Och framförallt hade vi missat det här med att det i OS var tre ronder och domare som bedömde. Vår match skulle alltså gå tills någon gav upp eller att det blev en knock-out. Ronder visste vi att de hade, så vi skulle pausa en liten stund mellan varje.

I den ena ringhörnan, i det där hobbyrummet, stod en nioåring med ett par grå tumvantar. I den andra stod en sjuåring med ett par gula. Hockeyfrilla hade vi båda två (hittade ingen bra bild från när vi båda hade detta! 🙂 ). Matchen drog igång och vi jabbade lite löst för att känna på varandra…

Jag har varit i två riktiga slagsmål i hela mitt liv. Båda gångerna har det varit för att kompisar har hamnat i bråk och jag har i bägge slagsmålen inte slagit ett enda slag, men inte heller åkt ner i backen. Den ena gången trodde jag inte ens jag hade blivit träffad, men en blåtira på vardera öga dagen efter vittnade om annat. 🙂 OS-kampen var den gång jag gav och tog mest stryk i livet (i hopp om att aldrig behöva hamna i en sådan situation där de behövs igen).

Jabbarna började bytas ut mot mer kraftfulla slag. Med två års försprång och längd hade jag en klar taktik, sikta på Josses näsa. Slag på slag riktades mot hennes ansikte. Josse var ingen vanlig sjuårig tjej, hon kunde likaväl varit en irländsk gruvarbetare på St. Patricks Day. Hon tog slagen utan problem, seg som kola. Josse, med kortare slaglängd och färre centimeter på höjden, valde att utnyttja sina fördelar med det. Min näsa var för långt ifrån för att hon skulle nå. Istället gick hon framåt och sulade sin höger rakt mot magen och solar plexus. Så fort jag drog en vänster på näsan, kom en höger tillbaka i magen. Det gjorde ont, men ingen av oss gnällde, OS-guldet stod på spel och vi var envisa j-vlar!

Såhär höll vi på, rond efter rond. Samma taktik, någon gång gick Josse ner för räkning, men reste sig igen innan tio. Allvaret växte i takt Syskonkärlek med att ronderna gick! Ingen ville förlora. Tio ronder gick, 12, 14… När vi gick in i 18 ronden helt mörbultade och uttråkade på denna nu allvarsamma lek tittade vi på varandra i samförstånd och matchen bröts. Vi delade på guldet och äran, vi hade visat att vi stod upp och aldrig gav oss! Det har varit vårt kännetecken genom hela livet! Numera står vi kanske mer upp för varandra, istället för att puckla på varann! Vi har båda gått fighter tuffare än OS -88, men det var där vi härdades. Det var där med den ömmande näsan och magsmärtorna som vi insåg att vi kunde ta det livet kastade mot oss. Det kommer för alltid vara det riktiga OS 1988 för mig!