Vinter-OS är igång. Tusentals elitidrottare kämpar om medaljer och ära. Många av dem har sedan de varit små haft en dröm, ett mål, att ta OS-guld. Några av dem kommer att lyckas med det, men om de gjort resan på fel sätt riskerar de att bli högst olyckliga efteråt. De riskerar att drabbas av Post Olympiskt Stressyndrom.
Ja, det finns faktiskt en vedertagen term som heter så. Jag skrev om den redan när Henrik Stenson vann British Open. Det är ett fenomen som inte bara behöver drabba idrottare, men det kommer vi in på.
Tänk dig att du sedan du var tre år gammal tränat konståkning. Vad är det finaste du kan vinna i konståkning? Jo, OS-guld. Du kanske inte fattar vad OS är när du är tre, men drömmen väcks där i tidig ålder. Du vill vinna OS-guld i konståkning. Varje dag går du till ishallen och tränar. Vissa dagar kör du dubbla pass. Du anpassar din kost till konståkningen, dina föräldrar planerar sina liv utifrån dina tävlingar och skolan kommer ständigt i andra hand. Konståkningen är ditt liv och OS-guldet skall bli kronan på verket.
Åren går, du börjar bli allt bättre och är riktigt lovande. Du börjar få komma med på internationella tävlingar trots att du är yngre än de flesta. Dessutom står du dig väl i konkurrensen. OS-guldet är möjligt. Du intensifierar träningen mer och mer. Kärlekslivet är obefintligt, du har inget jobb utan lever på sponsorer och stöd. Alla du känner förutom familjen är konståkare. Så kommer dagen då du blir uttagen till OS och du är en av favoriterna! Du kan nästan känna guldmedaljen kring halsen. Du har visualiserat både åken och medaljceremonin tusentals gånger. Allt för att vara förberedd.
Du gör din livs tävling, du är så mentalt förberedd att ingen kan slå dig. Du har ju redan åkt programmet tusen gånger i huvudet. Du har redan upplevt medaljen kring din hals. OS-guldet är bärgat! En känsla av eufori infinner sig när du ser domarnas poäng ticka fram. Samtidigt som det är en liten känsla av lättnad. Alla press du och andra lagt på dig släpper. Du går runt i en rosa drömvärld, det går inte att sätta ord på känslorna. Det går inte att fatta, men känslan slår allting.
Medaljceremonin äger rum och du känner hur den där medaljen tynger mer än vad du hade visualiserat. Men vad gör det? Du är OS-mästare! 
Det enda målet du har haft är nu uppfyllt! Resten av OS går du runt och myser. Hejar på dina landsmän och tar emot alla gratulationer! Väl hemma från OS väntar en enorm fest! Flygplatsen är fylld med journalister och människor som vill hylla dig. Du är trött, men lycklig!
Det första du gör är att åka hem till mormor för att visa medaljen, det var hon som alltid trott på dig! Dessutom har hon lagat din favoriträtt, lasagne. Inget slår mormors lasagne. Ytterligare lite lycka.
Den närmaste veckan blir det ingen konståkning, det är fortsatt jubel. Det är intervjuer i TV, träff med sponsorer och allt det där andra som ska klaras av när du är i människors blickfång. En journalist ställer frågan: -Vad är nästa mål? Du svarar att det får du se, just nu vill du bara njuta. Men frågan etsar sig fast i bakhuvudet.
Efter ett par veckor har all hysteri lagt sig och ditt liv skall återgå till det normala. Guldet åker in i hyllan med alla andra medaljer. Vad är nästa mål? börjar gnaga alltmer i huvudet. Det är fyra år till nästa OS, det känns inte lockande just nu. Alla uppoffringar som gjorts längs vägen. Fast vem är jag utan konståkningen? Vad vill jag? Du känner dig plötsligt helt vilse i livet. Din största dröm har gått i uppfyllelse, det enda du har kämpat för har inträffat, vad finns det för mening nu?
Det här är ett jättevanligt problem inom elitidrotten. Du lägger hela ditt liv för att lyckas, vilket nästan krävs för att du ska kunna lyckas. Sedan när du uppnått det tappar du fotfästet. Ett OS-guld till, är det lösningen? Nej, vi vet att precis som att första pizzaslicen när du är hungrig är den godaste, är också första OS-guldet det som ger starkast känsla. Om det inte är oväntade omständigheter kring det andra. Och efter det OS-guldet? Vad händer då?
Jag hörde om Annelie Pompe som besteg Mount Everest. Hon hade haft det som barndomsdröm och när hon lyckades gick hon i två år och försökte finna mening i tillvaron. Kjell Enhager brukar säga att klättra upp för berget inte är det svåra, utan att klättra ner för det. Det har de flesta inte planerat för. De tänker bara upp. Jag skulle vilja säga att det svåraste är nästan tiden efter du bestigit berget. Vi ser problematiken på massor av framgångsrika människor. Buzz Aldrin kämpade jättehårt efter att han hade varit på månen. Mikael Ljungberg hittade inte fotfäste efter sitt OS-guld. Ian Thorpe med flera OS-guld har kämpat efter sina framgångar. Vi ser det också inom stora lagidrotter, som fotboll. Hur lätt är det att efter ett helt liv med fotboll helt plötsligt inte vara med längre? Inte få gå ut inför 50 000 skrikande fans, inte få sitta med lagkamraterna i omklädningsrummet. Många tappar fotfästet och med förödande konsekvenser. Jag såg en dokumentär om lycka och Amerikansk fotboll. Hur spelarna där efter karriären försökte hitta ett liv. 75 % av alla NFL-spelare var skilda tre år efter karriären. Bara det.
Det finns elitidrottare med bra folk omkring sig, som har fattat detta. Annika Sörenstam hade redan planerat var hon skulle hitta nya utmaningar INNAN hon slutade. Zlatan gör samma sak nu med A-Z och annat. En del blir tränare, sportchefer och annat för att hitta meningen igen.
I mitt liv drog jag undan mattan utan att lyckas. Jag drömde i många år om att bli aktiemäklare i New York, fram till jag insåg att jag hatade siffror. Helt plötsligt hade jag inget att sträva efter och med ett redan halvkasst mående blev jag djupt deprimerad. Lägg inte alla ägg i samma korg, ha mål på olika områden. Planera för ett liv efter elitkarriären. Fokusera på lycka istället för att lyckas. En lycklig elitidrottare kommer prestera bättre och därmed lyckas. Gifta människor är lyckligare än andra, men det beror troligen på att de var lyckliga innan de gifte sig. Samma sak gäller inom idrotten och andra delar av livet. ”Be careful of what you wish for. It might come true.” har nog sin grund i detta fenomen. Vi tror lyckan finns där bara vi når ett mål eller liknande, men så visar det sig att det inte alls var speciellt lyckligt efter ett tag. Det är det jag tror är anledningen till att riktigt rika i högre grad är deprimerade än andra, de har insett att det inte var i pengar lyckan fanns.
Jag har nyligen fått ett uppdrag som mental tränare till en ung elitidrottare. Ett av mina viktigaste fokus kommer vara just detta, att bygga för framtiden. Att man måste må bra för att det ska gå bra. Att lycka och glädje ska finnas där på lång sikt, även efter vinster och förluster. Jag hoppas innerligt att alla som kämpar i detta OS har förstått detta. Där oavsett utkomst så kommer de må bra. Att de har tänkt ett steg längre, vad som händer efter OS-guldet.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
