Då och då blir bloggen min egen terapi och coachningsstund. Idag är ett sådant tillfälle. Dels kanske någon känner igen sig och dels för att jag verkligen vill vara transparent. Jag strävar alltid efter att utveckla mig själv och med alla mina brister kommer jag behöva tio livstider innan jag är klar. 🙂
I morse vaknade jag med en känsla jag inte gillar. Eller jag vaknade inte i den, utan jag ramlade in i den när morgonens tankar rullade igång. Nämligen funderingar om tacksamhetsskulder och de som kallat sig vänner, men som kanske inte längre är det. Stunder där jag kan känna att jag gjort mycket för någon eller några, men när de borde inse att jag behöver stödet är de inte där. Och det är en riktigt dålig känsla att ha, för den suger så mycket energi. Vilket gör att det blir dubbelbottnat, för jag vill inte ha de tankarna och jag vill inte att energin sugs ur mig. Det här är en av de farligaste tankarna att ha, för får den ordentligt fäste leder den på sikt till bitterhet. En bitterhet som förpestar både det egna och andras liv.
Problemet med bitterhet är att du släpper tanken om att du upplever kontroll i ditt eget liv. Det är oftast någon annans fel att ditt liv är kass. Oavsett vad som hänt dig, vad du varit utsatt för, är det tyvärr ditt ansvar att hantera det. Det finns ingen som kommer att lösa det till dig, för det handlar helt om hur du väljer att hantera det som hänt dig. Hur du väljer att filtrera det. Väljer du att skuldlägga andra resten av livet kommer det bara vara kantat av bitterhet. Du måste hantera det.
Jag är långt ifrån bitterhet. Idag kan dessa tankar uppstå, som de gjorde nu på morgonen, men när de gör kommer alltid tankarna till just upplevd kontroll och vem jag vill vara. När jag mådde dåligt fanns inte de tankarna, då var det oftast någon annans fel. Tjejen som inte vill ha mig, en kass chef eller faktiskt ibland mina föräldrar. Det sista brukar vara ett lätt sätt att hamna i bitterhet. Trots att jag har haft världens bästa mamma och pappa, som verkligen gjort allt för mig, kunde jag ibland skylla på dem för att jag inte mådde bra. Min lillasyster likaså. Så jag förstår alla dem som inte har haft så fantastiska föräldrar som mig, att de ibland kan få skulden, men det är fortfarande du som vuxen som har all makt att hantera det. Du har all makt att fastna i bitterheten eller gå vidare och göra det bästa av ditt liv. När jag idag mår bra, inser jag ju att det inte alls var mina föräldrars fel, tvärtom. Det är mycket dem jag har att tacka för att jag till slut blev den jag blev.
Kanske, rent objektivt, att det finns de som står i tacksamhetsskuld till mig. Antagligen, rent objektivt, står jag säkert i tacksamhetsskuld till några med. Hoppas det inte sitter någon bitter jäkel p.g.a. mig. Skulle jag stå i tacksamhetsskuld till dig, hör av dig då, för då har jag inte fattat bättre! Och det är just det, de som dyker upp i mina tankar har antagligen inte en aning om mina tankar. De är inte tankeläsare. Samtidigt så är jag inte den som vill bry mig om det, ska jag nå riktig utveckling behöver jag börja komma förbi den tanken, om tacksamhetsskulder och att ge utan att få tillbaka. Jag vill kunna ge för att ge, så länge jag inte blir utnyttjad. Och det har jag inte blivit. Jag vill ge för att ge, för det är enda vägen fram. En tacksamhetsskuld skulle innebära att jag faktiskt har gett för att tro att jag ska få. Vilket kanske är det som tar mest energi, för morgonens tankar innebär att jag fortfarande har lång väg att vandra.
Samtidigt är jag tacksam för den insikten. Morgonens tankar leder mig vidare, den gör saker tydliga för mig. 
Jag får träna på att uppleva kontroll, jag får träna på att släppa tankarna. Jag får träna på att omvända tanken från tacksamhetsskuld till att istället känna tacksamhet till dessa människor för att de i längden gör mig klokare, bättre och lyckligare. Vilken finare present kan jag få? För det enda jag kan kontrollera är hur jag tänker om det. Och det är en så frigörande känsla!
När jag satte mig och skrev inlägget hade jag en dålig känsla, en energislukare. Min första tanke var hur jag skulle kunna hantera det? Att skriva är alltid en bra väg för mig och så även idag. Genom att skriva ner det blir saker tydligare och nu sitter jag här med en riktigt go känsla! Jag har släppt tanken om tacksamhetsskuld och kan istället känna glädje och tacksamhet för så mycket annat. Det är en mycket mer konstruktiv väg! Tankarna om att människor ibland inte bjuder igen kommer komma tillbaka många gånger, men jag tror att det från och med nu kommer bli lättare att hantera det. Annars blir det fler blogginlägg! 😀
Tack för att ni tog er tid att läsa min egen terapisession! Njut av söndagen!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
