Idag, när detta skrivs (publiceras dock inte samma dag), är en sådan dag som jag för 10 år sedan skulle gått under av ångest. Jag känner det i hela kroppen. Den där känslan av att det trycker i bröstet, en sorts pirr i magen som inte är av den bra sorten. Dessutom på en dag där jag tvingas omge mig med hundratals andra människor. För 10 år sedan hade jag börjat svettas, känna stressen sprida sig i hela kroppen och jag hade flytt in på en toalett eller långt bort. Det som jag idag förstår är vad andra definierar som en panikångestattack. Det har jag inte fattat förrän på senare tid att det var. Jag trodde bara jag var konstig och osäker…
Numera hanterar jag det på helt andra sätt. Jag har i och för sig smitit undan för att skriva det här. Jag sluter mig lite och blir lite mer introvert en stund, men kunde under dagens lunch ändå livligt diskutera med två okända människor. Inte någon kan misstänka att det pågår, knappt längre jag själv. Jag går en promenad i det fina vädret och skiter i att jag inte finns på det seminarium jag var anmäld till. Jag hade inte varit där i tanken ändå. Förr hade jag försökt genomlida det, känna pliktkänsla och sedan mått ännu sämre. Idag prioriterar jag mig själv först, så jag får väl räkna det här som en timmes friskvård istället.
De här dagarna kommer också de stora tankarna. För 10 år sedan var det om min värdelöshet och om det fanns någon mening att leva. Idag handlar det mer om frustration om att inte kunna bryta mig loss, att inte få vara där i livet som jag vill vara. Där jag känner mig klar med en del av livet, men jag sitter i väntrummet och väntar på att nästa dörr skall öppna sig. En frustration över att jag ser hur mycket värde jag skulle kunna bidra med, men att jag inte ännu har hittat nyckeln som får många fler att förstå det. Den där nyckeln som öppnar dörren som skall öppnas. För tre år sedan letade jag efter nyckeln till vad jag skulle göra i livet, den nyckeln hittade jag. Den tog mig upp till en helt ny nivå. Jag kommer hitta denna nyckel också, men det är frustration att sitta och vänta på den insikt jag behöver få. Jag vet att den finns där, men jag kan inte tvinga fram den.
Det är de här dagarna när det trycker, som i slutändan för mig framåt. Även om de här stunderna inte är de skönaste i livet, är de en miljon gånger bättre än för 10 år sedan. Det är stunderna av att känna mig otillräcklig och inte nå ut, som gör att jag faktiskt vill ta nästa steg. Samtidigt som jag ibland tänker, det hade varit rätt skönt att bara bo på en varm ö och spela golf hela dagarna. 🙂 Fast jag vet att jag hade hatat det efter ett tag, mitt liv har mer syfte än så. Fast jag tillåter mig drömma mig bort i den tanken en stund ibland. Det räcker. 🙂
Det är först idag jag inser att den här känslan jag har idag, som kommer då och då, är densamma som sedan eskalerade i fullständig ångest. Jag vet egentligen hur jag ska göra för att inte få känslan från första början. Den insikten fick jag med idag. Det handlar om att göra saker som är bra för mig långsiktigt. Plus att släppa sammanhang och människor som jag tillåter påverka mig åt fel håll, eller ännu bättre, sluta ge dem tillåtelse att påverka mig. Samtidigt kommer den komma, för då och då, klarar jag inte leva upp till mina egna förväntningar av mig själv. Det är mänskligt. Personer med ångest, beroenden, psykisk ohälsa mm. tror ofta att alla blir ”friska”. Jag kan fortfarande bli lika sugen på snus, trots att det är 10 år sedan jag slutade. Det är också därför det heter nykter alkoholist. Suget kan komma när som helst. På samma sätt som den där känslan. Det finns alltid med dig, men det går att hitta strategier, verktyg och en plattform där det bara blir som en lätt krusning på havet istället för en tsunami. Det kan istället användas till att ge dig fart, att ta nästa steg, till en ännu bättre plattform. Det steget tänker jag ta nu! 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
