Se mig, se mig, se mig, se mig

När blev världen som ett uppmärksamhetssökande barn? Mamma, titta på mig! Pappa, se när jag slår en kullerbytta! Jag spenderade min helg med mina två syskonbarn Doris och Erik. De är unika på sitt sätt, men de är precis som de flesta andra barn i ett extremt behov av att få uppmärksamhet. Till den grad att de ibland struntar i om det är positivt eller negativt för dem själva. Det är uppmärksamheten som är det viktiga, som någonstans bottnar i bekräftelse och kärlek förstås.

Jag har inte tänkt så mycket på deras beteende förrän precis nu. Jag satte mig och kollade på sociala medier. Både Facebook, Instagram och den något mer prestigefyllda LinkedIn. Och vi vuxna är för fasen likadana, vi har bara förflyttat forumet dit. Istället för att skrika efter mamma eller pappa lägger vi ut en selfie med en rejäl urringning (inte jag då…) eller när vi gör något enastående. Allt för att få uppmärksamhet. Och det blir svårare och svårare att få den. Vi matas med mer extrema och häpnadsväckande saker varje dag. Lite förundrar eller imponerar längre. Men vi fortsätter slåss för att få vår lilla boost. Och jag är så fruktansvärt trött på att vara med! För att jag känner att jag måste, för att kunna nå ut och skapa värde på riktigt. Finns jag inte med på sociala medierna, finns jag inte alls idag.

Jag har precis läst Introvert: Den tysta revolutionen. Den lyfter fram att vi lever i en extrovert värld, men att all ny teknik gör att vi introverta lättare kan konkurrera. Vi är ofta bättre på att formulera oss i skrift än tal exempelvis, eftersom vi då kan få tänka efter innan vi formulerar oss. Det är helt korrekt, men frågan är om vi ens vill konkurrera? Jag vill göra skillnad i världen, inte stå som en femåring och skrika att mamma ska se mig på sociala medier. Och inte heller se vuxna och kompetenta människor göra detsamma… 80 % av tiden läggs på att synas idag, 20 % på att faktiskt göra något vettigt för världen. 80 % av att synas sker på sociala medier, 20 % i den verkliga världen. Båda de siffrorna skulle jag vilja vända på i mitt liv. Kanske för att jag gör mig bäst när någon ser mig på riktigt och inte en bråkdel av den jag är. Kanske för att jag tror att detsamma gäller för alla människor, oavsett hur snygga och intressanta de verkar vara på sociala medier. Och av erfarenhet så tror jag 80 % av resultaten kommer från att göra vettiga saker. 99 % av de uppdrag jag får är baserade på referenser eller relationer, 1 % på sociala medier. Jag tror inte den siffran är mycket annorlunda för många andra av de som står och skriker efter uppmärksamhet. Ändå håller vi på…

Jag är trött på att stå och skrika se mig, se mig! Jag vill göra skillnad, sen kan ni glo hur mycket ni vill! Jag vill ha riktiga relationer utan dina filter! Kan någon snälla bekräfta mig i detta? 😀 😀 😀

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato