Jag brukar säga att lycka handlar om att filtrera. Att släppa det dåliga och ta åt sig av det goda. Exempelvis kan en sak vara att hålla sig ifrån en stor del av nyhetsflödet för att där matas vi ständigt med massor av negativa saker. Jag håller mig ifrån det mesta, det ger mig inget gott. Fast samtidigt kan vi inte blunda för allt. Vill vi verka för ett högre syfte, att skapa en bättre värld, då måste vi också lyfta blicken. Vi kan inte bara sätta på skygglapparna helt och hållet för vi behöver trots allt förhålla oss till världen. Det här är en skitsvår balans att hålla. Det krävs styrka att förhålla sig till de nyheter vi matas med, samtidigt som vi ska försöka vara lyckliga och verka för något bättre. De senaste dagarna har varit oerhört frustrerande för mig, för när jag ser de få nyheter jag ser är det ingen munter bild.
Det skär just nu djupt in i hjärtat på mig. Den värld vi ”ser” (eftersom det är bilden vi matas med) steg för steg förändras till ett inhumanare samhälle. Det USA gör där de separerat barn från sina föräldrar, Italien som inte låter flyktingbåtarna lägga till, det Sverige där alltfler pratar om systemkollaps och att det är invandringens fel, trots att vi aldrig har haft det så bra som vi har det just nu. Ja, vi har en systemkollaps, en politisk sådan. En humanitär systemkollaps, där cyniska krafter tillåts styra agendan. Där en röst i ett val är mer värt än en människa. Där att ha rätt är viktigare än att göra rätt. Där regler skall styra oavsett konsekvenserna. Där en människas död, ett barns separation från sina föräldrar, är ändamål som helgar medlen.
Jag är en hoppfull människa, jag har alltid en tro på människan och att det goda skall vinna. Jag förstår krafterna bakom det som händer, jag kan rationellt se och förstå hur vi sakta, men säkert, normaliserar det absurda. Hur retorik och skicklighet kan få oss att tro att det som händer i världen och i vårt eget land är vettigt. Vi är inte framme ännu. Det kommer gå längre, mycket längre antagligen. Och historien kommer döma oss hårt. Hur kunde vi tillåta det här? Igen?
När jag gick på gymnasiet skrev jag en uppsats kring nazismen och jag minns hur jag svarade på frågan om det kunde hända igen. En karismatisk ledare, med skarp retorik, som vet hur man förför och förleder. Det var det jag trodde behövdes. Och nu har vi inte bara en, utan flera. Där det räcker med att den ena får lite luft under vingarna för att nästa fula tryne skall visa sig. Där det nu blir legitimt i olika länder att sträcka gränserna för det inhumana längre och längre. Och där en större del av populationen tycker att det här är okej. Ställer vi oss utanför allt detta och bara studerar fenomenet är det lätt att förstå hur nazismen kunde tillåtas. Hur vettiga människor kunde begå fruktansvärda brott. Det är bara att se presskonferensen med Sarah Huckabee Sanders om det som händer i USA för att förstå.
Och här står vi andra, som vill annat, helt handfallna. Var är vår nästa Gandhi, King eller Mandela? Var är den modige ledaren som kan ställa sig upp och ena det goda? Som kan få de som nu vandrar i fel riktning att förstå att det finns en bättre väg? Jag ser ingen, inte någonstans och absolut inte i vårt avlånga land. Och det skrämmer mig. För ingen lycklig värld kan byggas på hat. Ingen kommer bli lycklig av inskränkthet, protektionism och att ta barn från deras mödrar. Det har världen visat oss gång på gång, men vi väljer att ta de enkla lösningarna på komplexa problem. Jätteskönt…
Fram till den dagen då någon rycker ditt barn ur din famn. Till den dagen din båt inte tas emot i någon hamn. Till den dagen då systemet kollapsar på riktigt och du måste lämna ditt hem. Du råkade födas i Sverige, i den friaste och fredligaste perioder genom alla tider. Men du är lika mycket människa som en afrikan på 1600-talets slavbåtar, som en jude i 1940-talets koncentrationsläger eller som ett gatubarn i dagens Rio. Och ändå känner du rätt att beklaga dig. Om vi tittar på Sverige just nu är vi inne i en av våra starkaste högkonjunkturer, de flesta har jobb, vi har låga räntor, vi har mer pengar än någonsin och överlag väldigt bra. Världen går framåt, för er som inte tror mig, kolla in Gapminder. Ändå blåser protektionistiska vindar i världen och i Sverige. Kanske speciellt i vår västvärld. För för första gången på tusentals år upplevs vår maktposition i världen som hotad. Och för några fåtal män känns det här väldigt jobbigt. De klarar inte av att se detta hända och de är tillräckligt vältaliga och sluga för att få med sig fler. Ingen värld, inget samhälle, ingen by, ingen individ har någonsin blivit lyckliga av att byggas på hat och missunnsamhet. Ingen har blivit lycklig av att tro att lyckan är en begränsad tillgång som inte räcker till alla. Tvärtom, det är just när vi börjar tro att den är begränsad som den försvinner. Det är när vi tror att lyckan sitter i pengar, min nya soffa eller semesterresan till Kreta som vi gör den extern och begränsad. Det är då vi börjar se hot från andra. Här kommer de och ska ta min lycka. Det här är både på individ- som samhällsnivå. Vi börjar skydda, vi börjar begränsa, vi försöker ta kontroll. Istället stryper vi lyckan. Det är som en klängig olycklig älskare som håller fast i den de älskar så hårt att de kväver den. Ett samhälle måste byggas på andra fundament än vad den gör idag. Problemet är att våra politiker i samtliga etablerade partier bygger sin politik på begränsningstänket. Vi bygger framtidens värld med gårdagens metoder. Metoder som kan ha spelat en roll, men som i dagens samhälle inte fungerar. Och det ger utrymme till de som står för protektionismen allra tydligast, för de har det enkla svaret… Och det skrämmer mig! Framförallt den dagen när lågkonjunkturen slår till, för då kommer det letas syndabockar. Då kommer det enkla svaret bli starkt på riktigt, trots att det är just det enkla svaret och gårdagens metoder som fått oss dit, inte någon som flytt för sitt liv…
Det här är inget lyckligt inlägg, men det är viktigt. Vi behöver förändra, vi behöver utvecklas, vi behöver vara öppna och allt det är mycket jobbigare än att begränsa, sätta på sig skygglappar och köpa den enkla vägen. De klokaste av människor förstår att det här är komplext, men hur fasen får du ut det i en värld som verkar vilja ha allt enkelt? Svaret är troligen på samma sätt som de populistiska männen med makt, med ett enkelt budskap. Med den stora skillnaden att den behöver handla om den värld vi faktiskt vill leva i, ett budskap och vision om en öppen och human värld som värdesätter människoliv högre än ekonomi. För idag saknar vi dem, de som på det stora planet föder oss med hopp. De som får oss att reflektera över oss själva och vågar tro igen. Som får oss att förstå att ett välmående samhälle inte kan byggas på att andra har fel, utan på kärlek och respekt för varandra.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
