Jag slog på min TV häromdagen och The Truman Show visades. Det blev en påminnelse om att skriva ett inlägg som jag haft i skallen länge. 🙂
Ni känner alla till filmen. Truman, spelad av Jim Carrey, lever sitt liv i en fiktiv värld, fast han vet inte om det. Alla runtomkring honom är skådespelare och han följs dygnet runt av 5000 kameror. Under många år är allt frid och fröjd, tills Truman en dag börjar fatta misstankar om att något är fel.
Det finns något som kallas Truman Show-vanföreställningen eller Truman-syndromet. Det är ingen medicinsk term, men den går ut på att personen tror att deras liv är en del av en föreställning eller att de är huvudpersoner i en dokusåpa. Precis som Truman faktiskt var.
Hur många av oss har inte någon gång tänkt att vi är som Truman? Jag vet åtminstone att det är fler i min omgivning som reflekterat över detta, så jag kan inte vara en ensam galning! 😀 Där vi någon gång tänkt att kanske är jag stjärnan i en gigantisk produktion.
När jag var liten, och försökte förstå världen, tänkte jag ofta att vi alla vara del av en jättes drömmar. Att vi var som Lilleputtarna i Gullivers resor, fast styrda av jättens drömmar. Och så tänkte jag att jättarna var i sin tur del av en ännu större jättes dröm. 🙂 Det kanske t.o.m. var rundgång i systemet, så den största jätten var en Lilleputt i den minstas dröm. Allting var sammankopplat på något konstigt sätt (det finns för övrigt ett fantastiskt intro till ett Simpsons-avsnitt med en liknande tanke).
Genom hela mitt liv har ibland tanken om att var världens centrum kommit då och då. Aldrig att jag verkligen trott det på riktigt, men ibland inträffar händelser som gör att funderingarna kommer. Små tillfälligheter som känns som mer än tillfälligheter. Ännu mer i dagens samhälle när våra stora aktörer inom den digitala branschen är exceptionellt bra på att styra annonser och snappa upp våra intressen. Då kommer ibland tanken på Truman. 🙂
Fast det tar inte många sekunder innan jag inser, att vem fasen skulle vilja följa mitt liv på TV? 😀 Det är ju så odramatiskt så att även huvudpersonen ibland är uttråkad! 🙂 Mitt liv är fantastiskt och det är ständigt roligt att ha min hjärna. Fast med erfarenhet av att skriva filmmanus, vet jag att i filmens värld måste du visa allt visuellt. Det finns ingen filmkamera som lyckas fånga mina tankar. 🙂 Vilket leder till usel TV, för det är inte alltid mycket action! Den kanalen som skulle följt mitt liv hade varit i konkurs för länge sen!
Det finns faktiskt en bra poäng i att ibland tänka sig som om man vore Truman. Jag förespråkar ju inte att du på riktigt tror det, men vi kan vinna en sak genom att leka med tanken. För om vi ibland reflekterade över om att allt vi gjorde sågs av andra, då skulle vi också behöva vara mer genuina och transparenta, även när ingen ”ser”. Vi skulle bli bättre på att leva som vi lär. Jag tror aldrig vi lyckas med att fullt ut leva som vi lär. Vi är alla hycklare på ett eller annat sätt, men vi skulle kunna bli klart mycket bättre som människor. Det skulle kanske leda till att de som inte vågade vara sig själva i offentliga miljöer faktiskt vågar ta steget. Och tvärtom, de som säger sig stå för vissa ideal offentligt, skulle kanske reflektera mer om de faktiskt lever efter de idealen i det slutna rummet.
Jag vet inte hur det är med dig, men lek med tanken att du var Truman för en dag. Lever du ditt liv helt genuint utifrån dina egna värderingar eller finns det saker som sker i det dolda som du inte borde göra? Eller som du borde vara så stolt över att du klev ut i ljuset med det?
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
