Jag flyttade våren 2012 till Sölvesborg. Från dag ett fick jag ett fantastiskt bemötande. Jag fick jobba i en kommun som ville framåt, som ville inkludera och ha mångfald. I en kommun som jobbade aktivt med värdegrund, som fick sina anställda att växa och må bra.
Jag kände en enorm stolthet under mina första två år i kommunen. Jag lyfte ofta fram kommunen som en av de mest progressiva i Sverige. Det var kul att både jobba och bo i stan.
Idag skäms jag för att vara sölvesborgare. Även om det inte är mitt ok att bära efter den senaste tidens skandaler, blir jag bara genom min bostadsort förknippad med massa saker som ligger långt ifrån det jag vill stå för.
Det som hänt här de senaste dagarna står för mycket mer än de enskilda individerna. Långt innan Samstyret tog makten har det skett förflyttningar inom kommunen som skapade stora hack i stoltheten. Inte så mycket som syntes utanför stadshusets väggar, och inom helt andra områden än det som hänt de senaste dagarna, men som på sikt får effekter på invånarna. Förflyttningarna var till den grad att jag i 2017 inte längre kände någon lust att vara kvar i organisationen. Fast jag har ändå stolt kunnat fortsätta titulera mig som sölvesborgare, men just idag skäms jag även för det.
Det finns så många fantastiska saker med den här staden. Havet, bokskogen, Sweden Rock, MAIF, golfklubben, företagarandan och inte minst en himla massa fantastiska människor. Ändå lever vi i en stad som man idag inte längre kan känna stolthet för och där Sölvesborgs kommun, sedan länge, inte längre är vad jag skulle kalla en attraktiv arbetsgivare (trots att där jobbar många underbara individer).
Jag har sedan i höstas stått i valet och kvalet om jag kan leva i en kommun som drivs av krafter som inte delar samma syn på världen som mig. Fast jag har oftast landat i att det finns så mycket möjligheter här. Om inte de senaste dagarnas händelser blir startskottet på en förändring åt rätt håll, då blir det nog min sista tid i staden. För jag vill kunna känna stolthet över den plats jag bor på. Av hela mitt hjärta hoppas jag att det är nu det vänder, även om förnuftet säger något annat.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Och i allt som hänt är jag ändå glad för att folk reagerar och att de som gjort misstag också väljer att avsluta sina uppdrag. Det ger lite hopp om mänskligheten. DS.
