”Se till att du träffar hjärtat, skrek han. ”Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.” Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.”
I fredags såg jag om Mio min Mio. Jag tror faktiskt inte jag sett den sedan jag såg den på bio som åttaåring. Filmmässigt har den väl en del att önska, men det finns mycket livsvisdom i Astrid Lindgrens berättelse. Inte minst i den inledande texten om min namne riddar Kato.
Ett hjärta fyllt med hat är ett hjärta som inte kan vara lyckligt. Den som sprider hat omkring sig kan omöjligt vara lycklig. Och spridandet av hatet är bara ett sätt att försöka dra med sig andra människor in i samma mörka gränd. I ett desperat försök att känna sig mindre ensam, för att känna att någon annan också drabbas och inte bara jag. Och i grunden bottnar det i ett hat mot sig själv.
En människa med självrespekt och balanserad kärlek till sig själv, den person har inte hat i sitt hjärta. Den personen sprider inte hat till andra. Hat äter upp dig på insidan. Det förstenar ditt hjärta sakta, men säkert, tills en dag då du inte längre vet hur det är utan hatet. Hatet är en trygghet, en igenkänning. Men det skaver. Och hatet mot sig själv växer.
Jag har haft hat i mitt hjärta. Det har aldrig gett mig något gott och det har alltid bottnat i ett eget självhat. I dagens samhälle ser jag alldeles för mycket hat. Jag ser människor som är som riddar Kato. Som har vandrat så långt längs den mörka vägen att de inte längre hittar en väg tillbaka. Och de suger in allt de kan på den vägen. Jag hoppas det vänder snart. Att det kommer en Mio som får döda skogen att blomstra igen. Tills dess får vi alla göra vårt bästa för att plantera små frön av lycka där vi trodde det inte längre kunde gro! <3
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
