Vi vet ingenting om framtiden, mer än att den kommer. Och i samma stund som den är kommen är den också borta. Vi kan aldrig leva i framtiden, vi kan inte veta vad den innehåller och ändå lägger vi massor av tid på att försöka vara i den. Till vilken nytta?
Häromdagen fick jag och min kollega beskedet att det projekt vi är anställda i kommer att ta slut 31 december. Det var förutsättningarna från början, men eftersom vi varit sparsamma fanns det projektmedel över som vi hoppades kunna nyttja till sex månader till. Fast det fanns det i slutändan inte möjlighet till. Vilket innebär att det enda som ”binder” mig tar slut.
Det här beskedet har fått mina tankar att spinna om framtiden. Inte i någon oro över att stå utan jobb, pengar osv. Utan djupare tankar kring vad jag vill göra, om jag ska bege mig någon annanstans, fokusera på de delar i livet som saknas mig osv. Och jag finner inga svar på de tankarna.
Det är helt okej att inte få svar på tankarna. Är det något jag lärt mig de senaste åren är att ha tillit till processen. Rätt väg kommer visa sig under hösten. Det är jag helt säker på. Det som däremot retar mig är att det passiviserar mig. Det skapar inget sug till att göra något vettigt. För tankarna, som i sig är viktiga, tar fokus från annat som är viktigt.
Om några dagar kommer det här ha lagt sig. Det gör det alltid. Ibland leder tankarna till livsförändringar, ibland landar jag bara i att fortsätta göra det jag gör. Åt vilket håll det går åt denna gång, det vet jag ärligt talat inte. Det jag vet är att det kommer en förändring efter nyår. Fram till dess får jag fokusera på att göra de saker som gör mig lycklig. 🙂
Lite personliga tankar denna tisdag. Jag behövde skriva lite för att bryta passiviteten och kanske någon av er känner igen er, så då kan jag lika gärna dela med mig av tankarna här i bloggen.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
