”Stanna!” väser Carl samtidigt som han lägger handen på sin fars axel.
Vidrik drar varsamt i tömmarna. De båda hästarna som drar den fullastade vagnen stannar plikttroget.
”Titta!” viskar Carl och pekar upp på himlen.
Vidrik, hans fru Linnea och Carls syster Tyra följer hans finger rakt ut i skyn. En stor svart fågel fyller strax deras synfält. Den slår kraftfullt sina stora vingar, innan den bromsar in och tar mark på ängen som kantar vägen.
”Fattar ni hur ovanligt det här är?”
”Vadå?” frågar Linnea.
”Du och dina fåglar”, kastar Tyra ur sig samtidigt.
”Det är en Ciconia Nigra! En svart stork! Det finns bara några stycken i Sverige sägs det”
Storken slår åter ut sina breda vingar, lyfter från marken och tar färd rakt över deras vagn. Carl följer förundrat storken längs dess resa över himlen.
”Den kallas också Odinsvala och den är mytomspunnen. Det sägs att den är budbärare från dödsriket. Att den kommer med ett meddelande om förebrående död”
Tyra ryggar.
”Sluta! Mamma, säg till honom! Sånt där vill jag inte höra!”
”Carl, sluta nu, du skrämmer din syster”
”Nu fortsätter vi!” fyller Vidrik i. ”Vi måste vara framme i hamnen innan kvällen!”
Han slår med tömmarna. Hästarna lufsar igång igen. Vagnen skumpar sakta vidare.
”Hon är ändå tolv år. Hon borde någon gång bli mindre feg. Här får hon världens upplevelse, så gnäller hon”, mumlar Carl lite surt för sig själv, för att ingen annan såg storheten i deras möte, med något så ovanligt, som en svart stork.
Vad familjen Lindenius där och då inte visste, är att i varje myt fanns en sanning. Den här dagen, den 16 augusti 1810, hade en svart stork passerat över deras huvuden för att berätta om att döden lurar dit de är på väg. För ibland är det så att världen inte är som vi tror. De valda sanningar vi bär med oss är enbart illusioner av någonting vi önskar var sant. Andra verkliga sanningar förnekar vi, oavsett hur mycket världen försöker visa oss motsatsen. Vi vet alla att det finns stora mysterier, som vi ännu inte har något säkert svar på. Ändå försöker vi gång på gång förklara dem med naturvetenskapen som riktlinje. I deras värld finns det inte plats för mysterier.
Den sanningen bär Vidrik Lindenius
med sig den där dagen på kärran, att allting kan förklaras med
naturvetenskapen. Även det gudomliga. Hans son Carl delar inte samma valda
sanning. Främst för att hans far ständigt missar mycket genom att blunda för de
stora mysterierna.
