Prestation, prestation, prestation. Jag vet inte hur det är för dig, men jag upplever att överallt jag vänder mig möter jag prestationshets. I sociala medier får jag ständigt tips om vad jag ska göra för att förbättra karriären, bli attraktivare, tjäna mer pengar. I tidningarna läser jag hur jag kan må bättre, bli friskare, bli lyckligare, minska stress, få ett bättre sexliv.
Även om jag tror att alla är välvilligt inställda, att de vill mitt och ditt bästa, så är det ständigt krav på att prestera. Jag sitter ju själv här och presterar ett blogginlägg. Måste vi vara så jäkla prestationsinriktade hela tiden? Kan vi inte bara vara? Den människa jag uppskattat allra mest de senaste åren är Björn ”Nattikho” Lindeblad. Och jag tror många med mig känner samma sak. För mig handlar hans sätt att vara om en sak, att vi behöver inte försöka prestera hela tiden, vi kan bli älskade av att bara vara.
Jag har under många år klämt in mig i prestationskulturen, med mål och scheman för att nå min fulla potential. Kanske det passar en del, men det är banne mig inte vägen för mig. Det finns ingen mening att uppnå min fulla potential om resan dit inte är lustfylld. Och vad är ens min fulla potential? Jag tänker att den potentialen uppnås när jag gör det jag älskar att göra utan att behöva planera eller känner press att prestera.
Det senaste dryga året har jag funderat mycket på det här. Jag har haft ett jobb som jag skött, men som jag inte har fått använda mina starkaste kompetenser i. Fullständigt värdelöst sätt att uppnå sin fulla potential, men det har ändå fått mig att fundera mycket kring prestation, kopplat till vad prestationen ger mig. Ju mer jag kopplar mig till min prestation desto sämre går det, det är min erfarenhet. Har jag en mer öppen inställning till att bara vara, men ändå ha en balans i att göra saker, presterar jag utan att känna att jag presterar. Och med bättre resultat.
En slokande solros
Kanske har du, eller någon du känner, hamnat i en intim situation med någon du tycker mycket om. Men fokuset på att prestera en toppinsats har gjort att det fullständigt låst sig. Det som en lätt sommarbris normalt sett kan få att växa till styv kuling, hänger slokande som en ovattnad solros. Och ju mer tanken kommer på slokandet och prestationen, desto mer hänger den bara där. Precis så tror jag det är i resten av livet med.
Jag är trött på att bli omgiven av prestationshets, för jag har själv matat mig med det i många år. Samtidigt är det jag som behöver hantera det. Att inte längre bry mig om allt jag borde göra. Helt enkelt sluta försöka prestera och bara må gott av att glida fram utan mina egna krav på mig själv att nå min fulla potential. För det är då potentialen frigörs.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
/Happy Cato
