Har du någon gång upplevt dödslängtan? Alltså där du verkligen ser döden som en befrielse. Ett alternativ som känns klart bättre än att fortsätta leva. Jag har haft riktig dödslängtan två gånger i livet och det har varit starten till något bättre. Läs vidare för att veta varför.
Den första gången jag hade verklig dödslängtan var den dag när jag kände att jag hade kilat fast mig i ett liv jag inte ville leva. När jag såg döden som ett bättre alternativ än livet. Vilket ledde tankarna in på att ta mitt eget liv. Innerst inne ville jag leva, men jag ville leva på ett annat sätt. Längtan efter att få dö blev på något sätt en startpunkt för att leva.
Längtan efter att få dö
När kroppen fullständigt tömts på sin energi. Liggandes på rygg, nästan som ett kolli, 22-23 timmar per dygn, i veckor, utan att förstå vad som egentligen händer. Där kroppen känns som fastskruvad i ett skruvstäd. När du är så trött att du bara vill sova, men din kropp tillåter dig inte att sova, inte ens på natten och inte ens med sömntabletter.
Hjärnan är så trött att den inte längre fungerar, en trötthet som skapar vanföreställningar, ångest och oro. Du har ingen aning om du kommer bli bättre och har ingen aning om vad du kan göra för att bli bättre. Helt utlämnad till ingenting.
Har du upplevt det? Det har jag. Och aldrig har min dödslängtan varit större. Inte alls på samma sätt som den första gången. Det fanns ingen drivkraft att avsluta livet på egen hand, men varje kväll när jag skulle försöka få någon timmes sömn önskade jag inget annat än att jag aldrig mer skulle få vakna. Kväll efter kväll hoppades jag. Varje natt blev jag besviken. Och samtidigt var det dödslängtan som hjälpte mig tillbaka till livet.
Längtan efter att dö är inte en hälsosam längtan i sig, däremot skapar den möjligheter. Om vårt liv har kommit till den punkten där vi hellre dör, då skapas total frihet. Det finns ingenting att förlora längre. Vilket gör att vi kan börja göra något annat för att leva ett liv som får oss att må bättre.
Vetskapen om att vi alltid har döden som utväg gör det faktiskt möjligt att börja leva. Det kan låta sjukt, men dödslängtan kan användas som startmotor. Döden kan sedan i sig vara katapultstolen som kan lösa ut oss, men som vi förhoppningsvis inte behöver hantera själv.
Tabu
Det är tabu att prata om dödslängtan. Det är tabu att prata om självmord. Vilket med säkerhet skapar situationer där ännu fler känner sig inmålade i ett hörn, med bara en utväg. Det finns alltid fler utvägar, jag lovar. Det enda som händer är att du får färg på skorna… Dödslängtan önskar jag ingen, men jag önskar att alla kan ta sig vidare från den med livet i behåll. Och då får den användas som drivkraft.
Min andra omgång av dödslängtan var speciell. Jag var utlämnad. Det var inget jag kunde göra, mer än att hitta tillit. Tillit till min kropp och tillit till livet. Tillit till att även detta kommer passera. Den tilliten fann jag någonstans i min dödslängtan.
Jag hade mina lyckokunskaper och visste hur jag kan jobba med tankarna. Tillit är grunden till allt. Jag visste att det inte är någon direkt skillnad på långsiktig lycka mellan lottovinnaren och den som blivit förlamad i en bilolycka (i populationer, individskillnader finns såklart). Det gjorde skillnad.
Jag hoppas innerligt slippa dödslängtan igen, men jag kommer alltid ha med mig döden som drivkraft för att leva. I den tredje delen av Fyrvaktarens son och Draken finns denna längtan inom Carl. Det är också den som till slut får honom att börja leva igen. Vi oroar oss kanske för mycket om döden?
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
