En lycklig bajs

Har du, som jag, någon gång varit riktigt bajsnödig? Kanske du har varit på ICA och handlat, så känner du där i kassan att, f-n, där är gäster som knackar på hos min ringmuskel. Tiden är knapp, men du har gjort dina knipövningar så du känner att det går att hålla sig till du kommer hem. Det är ju bara två framför i kön och sen fem minuters bilkörning. Där hemma väntar din egen toalettstol, du kan sitta ner i lugnet för att hedersamt släppa ut korvarna på ett äventyr genom kloakerna. Problemet är Agda, 93, som just tömt sin spargris, nu håvar upp enkronor framför dig i kassan. Den där bajsen växte sig just allt större…

De senaste veckorna har den här bloggen kantats av några av de tyngsta inlägg jag någonsin tänkt mig att skriva. Tankar om mitt eget självmord för några år sedan, min mammas kamp och förlust mot cancern och hanterandet av sorgen efter henne. Det är en del av livet, men jag kan inte fastna i att skriva om så extremt tunga ämnen hela tiden. Det är bara en del av mig, det är inte vad hela happycato.se handlar om, den handlar om lycka. Så idag ballar jag ur och pratar bajs istället. Det är någonting som är högst vanligt i min familj att prata om. Fråga min svåger, Daniel, som fått uthärda X antal familjemiddagar där samtalsämnet alltid på något sätt glider in på detta bruna klet. Jag har ingen aning om hur vi alltid hamnar där, kanske har det varit all creme fraiche i maten som mamma haft i och som några magar inte tålt. Det har diskuterats former, längder, hur ofta, hur länge, om allt inte går att spola ner, tömningar av tanken i stugan. Alltid kommer det upp vid våra måltider. Dessutom kommer en av mina kollegor nu säga, eftersom vi också alltför ofta glider in på området, att det är jag som är att skylla för detta samtalsämne. Så ja, då kör vi ett inlägg om när en bra bajs kan skapa lite lycka.

Vi hoppar tillbaka till kön på ICA. Du känner att det är fler och fler gäster från gårdagens Thaibuffé som tränger på i ändtarmens trånga korridor, samtidigt som Agda lägger fram sin sista krona. Äntligen, tänker du tyst för dig själv, samtidigt som du känner att den första svettpärlan formas i pannan. Bara en före i kön och han har bara två varor, det finns fortfarande hopp om det.

När det väl är din tur så skiter(!) du i att dra ICA-kortet, varje sekund är värdefull!! Äggen slängs längst ner i kassen, potatisen överst. Du bryr dig inte längre om de delarna, nu finns det bara ett mål i sikte, att din ända ska få gosa med plastringen innan vårrullen lagt sig till ro i byxorna… Knip, knip, knip, tänker du samtidigt som du spatserar som en anka över parkeringen mot bilen. Du försöker få det att se normalt ut, men nej, antingen är du just stelopererad eller jäkligt skitnödig, tänker alla som går förbi… Svettpärlorna i pannan avslöjar att det är det senare. Kassarna slängs in i baksätet och när du böjer dig ner så känner du hur en av de friterade kycklingbitarna du åt igår tittar ut i friheten, som en gök i ett gökur. Men nej du, så lätt ska det inte gå, du suger in den igen och känner att slaget ännu inte är förlorat.

Hade polisen stått på vägen de där fem minuterna du har hem, då skulle både körkortet dras in och byxorna behöva slängas. Du förbannar dig över fartguppen de gjort i ert kvarter. De är en mardröm vid ett sånt här tillfälle. Hög fart över det ger snabbare hemkomst, men det är förrädiskt med tyngdkraften. När bilen slår i marken kommer kroppen och dess innehåll följa med i en kedjereaktion, och så stark ringmuskel har du inte. Så istället saktar du ner, förlorar tre sekunder, men långsamt och skönt passerar du guppet. För att sedan lägga gasen i botten igen. Tre cyklister undkommer med blotta förskräckelsen och hytter med nävarna! Du ser dem i backspegeln och tänker att om de visste vad som höll på att hända, då hade de gjort precis likadant!

Du ser huset, bredsladdar upp på uppfarten så att det skriker i däcken. Det är nära nu, du känner det, kroppen klarar inte många sekunder till… Du struntar i kassarna i baksätet, istället är det full fart till ytterdörren. Du rafsar efter nycklarna, samtidigt som du tittar runt på buskarna, en sista back-up. Men där, upp med nycklarna, dörren flyger upp och du rusar in med skorna på trots att du just städat… Den olycka som riskerar att hända hade varit värre än ett smutsigt golv… För varje sekund känner du att det är mer och mer på väg ut… Fem, fyra, tre, två, ett… Du knäpper upp byxorna i farten, kastar upp badrumsdörren och ser målet.

Det är nästan övernaturligt det som nu händer, tiden står stilla på något sätt, samtidigt som så mycket händer på en gång. På bråkdelen av en sekund hinner du tända lyset, få upp toalocket, få ner byxorna och samtidigt som din rumpa är i luften ploppar de första korvarna ner i vattnet. I en liten stund uppstår en njutning (oavsett form och fasthet på korvarna) som är total eufori. En fullständig lyckokänsla som där och då känns oslagbar… Fram tills du inser att du glömt ungarna vid godishyllan på ICA… 😀

Den lyckan är vad jag kallar rockstjärnelyckan (förutom det där med ungarna då… 😀 ). Den är kortsiktig, euforisk och ibland mycket farlig, men i en lycklig bajs är den ganska oskyldig. Och jag tänkte vi skulle diskutera den vidare, tillsammans med andra typer av lycka, under den närmaste tiden. Idag nöjer vi oss med att konstatera att en bajs kan göra dig väldigt lycklig en kort stund… 😀 Och att det är helt okej att gilla detta skitinlägg på Facebook och Instagram!!

Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!

Happy Cato