Det är en rätt konstig känsla att bara ha sju arbetsdagar kvar, i en organisation som jag har gett en stor del av mina senaste fem år. Det är som att det inte riktigt går in, men ändå gör det. I ena stunden kan jag sitta superengagerad i över hur vi ska lösa framtidens utmaningar, för att i nästa inse att jag inte kommer vara direkt delaktig i de lösningarna.
Idag skulle jag åka tåg till Karlshamn och var där en stund innan. Dagens storm var i antågande, så jag valde att slå mig ner inne i stationshuset här i Sölvesborg. Det är ett ganska anspråkslöst stationshus, med en Pressbyrå och lite toaletter. Men på en vägg finns en stor vägg med foton, där sölvesborgare fått säga vad som är det bästa med Sölvesborg. Och där och då fylldes jag med lite stolthet över de fem år jag arbetat i kommunen. För väggen är ett resultat av det projekt jag ledde när jag började i Sölvesborgs kommun och som lever kvar flera år efter projektets slut.
Projektet gick ut på att hitta en arbetsmetod för personer med försörjningsstöd (socialbidrag är väl den folkliga termen…), så att de blev självförsörjande. Vi byggde upp ett samarbete mellan arbetsmarknadsenhet och försörjningsenheten (socialen…) där deltagaren skulle vara i centrum. Vi andra skulle finnas runtomkring och stötta individen i sin process. Idag hör man det överallt, eleven i centrum, patienten i centrum osv. 2012, när vi började, hörde jag aldrig det, nu finns det överallt. Och vi lyckades jäkligt bra, kring 60 % gick vidare till jobb och studier. Något som är väldigt högt för den här målgruppen. Fast vi hade en grupp som vi hade svårare att få vidare, framförallt män mellan 20-35 som ofta hade missbruksproblematik i sin historia.
Vi startade ett projekt i projektet, som kallades praktik i praktiken. Där anställde vi en handledare, Lukas, som varje vecka tillsammans med mig och våra coacher skapade meningsfulla aktiviteter. De fick ett sammanhang, en daglig aktivitet och vi fick möjlighet att samtala om livets stora frågor. För mig, som vuxit upp i en privilegierad värld, och aldrig hade kommit nära missbruk och socialt utanförskap, var det en ögonöppnare. Mina fördomar föll fullständigt till marken. De här människorna var ofta mycket trevliga, intelligenta och tänkande människor. I mycket högre utsträckning än många andra jag har träffat genom livet. Varje vecka hade vi matlagning på torsdagar och åt sedan tillsammans. Samtalen kring de luncherna var magiska. Vi kunde diskutera politik, filosofi, historia och mycket annat. Och de fick för några timmar i veckan känna att det är okej att fundera över livets stora frågor och att få vara sig själv.
Tavlan på Sölvesborgs station var en av de aktiviteter vi hittade på. Om jag minns rätt så var det fyra killar och Lukas som var delaktiga. Två av dem har idag jobb, en pluggar och en har flyttat till huvudstaden. Fantastiska individer när de bara fick en chans att visa det, och att deras historik inte var det som dömde dem. När jag satt där idag och tittade på tavlan, så mindes jag den tiden och kände stolthet. För att vi gjorde skillnad i deras liv, att de gjorde skillnad i våra och för att vi fortfarande får välkomna alla till Sölvesborg.
Stora delar av det arbetssättet, praktik i praktiken, har vi tagit vidare och utvecklat i det arbetet vi gör med arbetssökande ungdomar i Sölvesborgs Navigatorcentrum. För vi såg att det gjorde skillnad i människors liv! Om jag fick önska så hade fler verksamheter varit byggda på detta sätt, där individens hela situation var det som fick styra och det fanns människor runtomkring som stöttade dem i deras drömmar. Tyvärr har fortfarande inte alla fattat grejen, men en dag så kanske…
Stolthet är en känsla vi ibland glömmer av att känna. Den är inte riktigt okej i vårt samhälle, åtminstone att känna över vår egen insats. Just ikväll skiter jag i om det är okej eller inte. Jag är stolt över det jag fått vara med om att bygga upp under de sista fem åren. Det har varit en rolig resa, men snart är den slut! Om fem år hoppas jag att jag kan blicka tillbaka med stolthet över det jag presterat under den tiden! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
/Happy Cato
PS. Glömde fota väggen… 🙂 DS.
