Jag håller på att läsa en bok om lycka. Idag hamnade jag i ett kapitel som skrev om våra lyckonivåer. Det hade gjorts forskning på enäggstvillingar där de hade kollat av deras lyckonivå flera år emellan varandra. Tvillingarna hade ungefär samma lyckonivå vid starten. De hade också ungefär samma lyckonivå flera år senare. Det här gällde också enäggstvillingar som hade separerats vid födseln. Det här tyder på, enligt forskarna, att en stor del av vår lyckonivå är genetisk. Vi föds med bättre eller sämre förutsättningar att vara lyckliga.
I samma kapitel nämndes också att forskare hade kollat av lyckonivån även på andra människor med mellan sju och 12 års mellanrum. Det visade sig att de allra flesta hade ungefär samma lyckonivå vid första mätningen som vid andra. Oavsett vad som händer i livet, så påverkades inte vår lycka. Det här har jag skrivit om tidigare. Att en lottovinnare och en person som blir förlamad från nacken och ned, över tid kommer tillbaka till den grundläggande lyckonivå som de hade innan händelsen som påverkade deras liv.
Det här är för den lyckliga människan goda nyheter. Du kommer vara lycklig oavsett vad som händer dig. Om tio år kommer du antagligen vara ungefär lika lycklig som du är nu. För den olyckliga människan är ju det här världens sämsta nyheter. För du kommer ju antagligen vara lika olycklig om tio år. Just det här är en stor fara. Vi riskerar att vaggas in i någon typ av inlärd hjälplöshet. Att vi inte kan påverka våra möjligheter till välmående, så vi kan lika gärna skita i det.
De allra flesta människor jobbar inte medvetet med sin lyckonivå. De tror bara att den kommer av sig själv. Det är ju lika sannolikt som att du får ett sexpack på magen helt av sig själv. Vissa människor kommer ha mycket enklare att få ett sexpack, andra mycket svårare, men alla kan göra det bästa av sina förutsättningar. Varför skulle förmågan att vara lycklig vara något som bara är, men förmågan att bygga muskler skulle ligga hos mig själv? Jag tolkar också forskningen just så. Att om inte externa händelser har någon större effekt på vår lycka, då måste ju interna händelser kunna ha det.
Jag är ett levande bevis. Hade forskarna frågat mig för tio år sedan om min lyckonivå och jämföra den med idag, så hade skalan inte räckt till. För tio år sedan visste jag, i mitt medvetna, inte ett skit om hur jag blir lycklig. I snart tio år har jag varje dag tränat mig på att uppleva lycka och att vara lycklig. Det har inte direkt kommit av sig själv. Jag fick ingen skänk från ovan, jag har fasen medvetet jobbat stenhårt för att förtjäna min lycka. Dessutom med sämre förutsättningar än många andra. Framförallt att jag är en introvert människa och introverta har klart mindre tendens att vara lyckliga än extroverta. Det här jobbet gäller inte bara mig, det gäller varenda jäkel som du ser ha tagit sig framåt i livet. De har bestämt sig för något och sedan lagt sin tid på att bli bra på det. Jag valde lycka och jag kommer lära mig nya saker om det i resten av mitt liv. Om tio år hoppas jag forskarna behöver förflytta skalan lika mycket till gällande min lycka.
Mitt mission i livet är att få människor att inse att det faktiskt går att förändra synen på sig själv och sitt eget liv. Att den lott du har fått faktiskt går att göra något åt, men det är bara du som kan göra det! Du har ansvaret att göra det bästa med dina förutsättningar. Det är det enda du kan göra, men jag lovar dig att du kommer bli lyckligare av det! Det kräver dessutom väldigt lite fysisk ansträngning. Du behöver ju bara använda ditt huvud och dina tankar på ett annat sätt. Ingen behöver veta att du tränar, ingen behöver se dig kämpa med att göra förändringen, men du vet att du medvetet gör en resa. Jag lovar dig, det är en häftig resa!
Det här var dagens statement, bli aldrig ett offer i ditt eget liv.
I helgen har jag upplevt en ny typ av rockstjärnelycka. I hela mitt liv har jag varit rädd för att åka vattenrutschkana. Rädslan är baserad på att min kusin en gång när jag var barn skrapade upp sig när han åkte en sådan. Eller att min mamma sa att han hade gjort det. Jag vet inte ens om det inträffat. Jag åkte det första gången för fem år sedan och det bröt barriären, men har inte provat det sedan dess. I helgen hade vi familjedag på Högevallsbadet i Lund. Det var en 3-årspresent till min systerson Erik, men jag hade nog minst lika roligt. Tänk att vi kan vara rädda för något som visar sig vara så otroligt kul! Det är ju en skitlöjlig grej att vara rädd för, men vi har nog alla någon typ av löjlig grej vi drar oss för, som vi egentligen skulle tycka vara skitkul att göra! Lilla Erik lider inte av sådana rädslor, han bara kör på! Det är en egenskap jag verkligen uppskattar hos honom och som jag försöker lära mig av! Du behöver inte alltid leta läromästare hos den gamla och kloka. Minst lika ofta finns det kloka vi vill lära oss hos ett barn.
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
