Kalla det vad du vill, envishet, målmedvetenhet eller dumdristighet. En av de viktigaste sakerna för att bli lycklig på lång sikt är att ha just förmågan att aldrig ge upp. För processen tar tid, den pågår egentligen hela ditt liv. För det är själva processen som är lyckan.
Låt oss ta ett exempel. Säg att du har tjugo kilos övervikt. Du vill jättegärna gå ner de kilona, men du har inte orkat ta tag i det. Det begränsar ditt mående, eftersom du vet att du borde göra något åt det. Du lever inte upp till dina egna förväntningar. Och att inte leva upp till våra egna förväntningar påverkar våra lyckonivåer negativt.
Så kommer dagen där du börjar ta tag i träningen och kosten. Du går ut stenhårt och går snabbt ner tre kilo. Lyckonivån ökar, du gör det du behöver göra för att skapa den förändring du behöver. Dessutom känner du dig snyggare med några kilo mindre, vilket spär på känslan.
Eftersom du kört på hårt i början, känner du att du behöver pressa dig ut varje gång du ska träna. Det är inte roligt att få blodsmak i munnen. Känslan efteråt är härlig, men den har svårt för att kompensera jobbigheten att ta sig ut. Samtidigt så börjar kilona på vågen stagnera, andra veckan är det ner ett kilo, tredje veckan ett halvt. Du börjar ifrågasätta både dig själv, om du gör rätt, och om det är värt det. Dessutom åker du på en förkylning och kan inte träna mer, och så faller du ur rutinen och går tillbaka till ditt gamla liv. Här tror jag många känner igen sig. Och du kommer kanske en kort period vara lite gladare, för du försökte ju ändå. Saken är den att du rent teoretiskt kan bli lyckligare efter detta, för dina förväntningar på livet och dig själv kan ställas om. Du börjar välja sanningar som att lite mullighet är bra, jag är inte en sån som kan träna, min ämnesomsättning är för dålig. De valda sanningarna skapar en lägre förväntning på livet, men den leder inte till den lyckan som du är värd!
Eller så är du en av alla dem som tränar på, går på en diet och lyckas gå ner de 20 kilona. Du har verkligen ansträngt dig och du känner verkligen hur du mår bättre av att ha gjort det här. Du har tagit tag i ditt problem och löst det. Och du kommer vara lyckligare i hela livet! Eller kommer du verkligen det? Nej, för det är processen som skapar lyckan. När du nått ditt mål så kommer det en tomhet, vad skall du nu göra. En del är så nöjda med att nå sitt mål, så de går tillbaka till sitt gamla liv och så har de gått upp 20 kilo igen. Sedan börjar de om resan igen, för de vill uppleva samma grej. En riktig jojo-bantare. Det här är samma triggers som i ett beroende, du har upplevt en kick av välmående i resan ner i vikt. När den är klar har du inga andra strategier så du går upp allt igen och hoppas på att få samma kick i nästa omgång. Under uppgången i vikt får du ju dessutom massa kickar av onyttig mat. Andra gången du går ner får du inte samma kick som första gången, du har redan gjort den resan och den är inte lika utmanande längre. Du har redan kunskapen om hur du gör, du lär dig mindre nya saker och det utvecklar inte dig. Det är en redan inkörd process. Samtidigt som du får mindre uppmuntran från din omgivning för de har ju redan sett dig göra det en gång och då gick du ju tillbaka till det gamla. Så du siktar på att gå ner snabbare eller mer i vikt, för att kompensera lyckobortfallet. Vilket kan vara direkt ohälsosamt.
De som blir långvarigt lyckliga är de som förstår att lyckan är en process i sig. Att du behöver ständigt utvecklas utifrån den vision du har av dig själv. De som blir lyckliga på riktigt är de som förstår att en viktnedgång på 20 kilo kommer inte göra dem lyckligare, om det inte innebär att de skaffar sig en hälsosammare livstil som är hållbar på sikt. De inser också att 20 kilo inte kan vara det enda utvecklingsmålet de har, utan det måste finnas både parallella mål och efterföljande mål. För det kommer veckor när det är kämpigt med att gå ner i vikt, lägger du ditt välmående helt i den korgen, då kommer du inte må bra just då. Har du däremot olika mål att jobba på, i olika delar av livet, kanske det går bättre på några andra områden som kompenserar för det tuffa i viktnedgången. Så ha parallella mål som inte är beroende av varandra, inom alla delar av ditt liv. Och se till att när du har gått ner 20 kilo i vikt så har du ett annat mål som tar vid, kanske bygga mer muskler, springa ett maraton eller vad det nu kan vara. Det gör att du ständigt strävar efter att utvecklas, hitta nya och bättre rutiner samt har något att kämpa för.
Det här gäller för alla områden i livet. För er med viktproblem som brukar ha tendensen att göra allt med 300 % kraft när ni väl sätter igång, som springer en mil första gången ni tränar för att sedan aldrig göra om det. Till er har jag ett råd som fungerade för mig när började min process och som någon klok människa sade till mig (minns tyvärr inte riktigt vem): -Träna aldrig hårdare eller längre än att du inte skulle vilja göra det imorgon igen! Det är en fantastisk regel som tillåter dig att bygga en långsiktig process!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
Lycka är en process som aldrig tar slut (Lyssna eller ladda ner dagens blogginlägg som inläst MP3-fil)
