Tänk dig att det finns tre sorters människor på vår planet. Den första gruppen ser sig som bättre än andra. Den andra gruppen ser sig som sämre än andra. Och den tredje ser sig som jämlik med andra. De här tre sorterna kommer ha väldigt olika perspektiv på livet.
De som ser sig som bättre än alla andra kan jämföras som ett svart hål. De suger upp all energi för att kunna tillfredsställa sitt ego. De kan få bekräftelse för något för att i nästa stund behöva ännu mer bekräftelse. Det krävs mer och mer för att mata egot. Som en missbrukare behöver större doser av det den missbrukar för att få samma kick igen, på samma sätt behöver en person som ser sig bättre än andra mer bekräftelse av sitt ego. Avarten av den här typ av person är psykopater som helt saknar emotionell förmåga. De kan suga ut vilken människa som helst utan att blinka. Allt för att föda sitt ego. De här personerna kan ofta vara extremt framgångsrika. De vill högre upp på karriärstegen, köpa snyggare bilar, skaffa snyggare tjejer osv. Däremot så är de sällan omtyckta eftersom deras ego tar så stor plats, de blir maktfullkomliga och gör människor illa på sin väg. De är dock sällan lyckliga, för de spelar ett spel de aldrig kan vinna. Precis som missbrukaren så kan de få moment av tillfredsställelse, men i nästa stund behöver de en större kick. De lever rockstjärnelyckan med snabba kickar.
Den andra gruppen, de som ser sig som sämre än sin omgivning, lider nästan av exakt samma problem. Det tar sig bara lite annorlunda uttryck. De som ser sig bättre än alla andra har väldigt lite plats för självkritik. Får de hack i framgångarna så är det aldrig deras eget fel, utan någon annans. Med de som ser sig som sämre än alla andra är det precis tvärtom, där är alla deras misslyckanden helt deras egna. Dessutom så kan andras misslyckanden vara deras egna fel också. Ja, i riktigt jobbiga fall så är alla misslyckanden i hela världen deras fel. Den här typen av personer är lyckliga i väldigt små korta stunder. I de perioder där livet går bra, det inte är några problem och där det finns människor kring dem som får dem att känna sig behövda. Så fort det kommer en motgång så är de dock tillbaka i ifrågasättandet av sig själva. Och även när det går bra så kommer känslan snabbt att det här måste gå åt helvete snart. Jag har coachat människor som uttryckligen sagt att de är rädda för att må bra, för de känner inte den personen. Personen väljer alltså hellre att må dåligt för det är vad hen känner igen. Det här är beteenden som är väldigt svåra att jobba med. Exempelvis kan det vara en på ytan framgångsrik person på Instagram. Personen har tusentals följare och varje bild som publiceras krävs det fler likes än tidigare för att personen skall känna sig bekräftad i sitt ego. Lägger hen ut en bild som inte får lika många likes som föregående så är det en bekräftelse på deras misslyckande. Och då kommer någon typ av självplågeri för att försöka kompensera. Min erfarenhet är att många unga tjejer hamnar i denna fälla. På något sätt har vårt samhälle byggts upp kring en yttre bekräftelse, att vad andra säger är det som spelar roll. Det förstärks genom våra sociala medier. För de som ser sig som sämre än alla andra så blir det ju helt omöjligt att leva upp till allt som alla andra gör. En har snygg rumpa, en annan snygg mage, en tredje är på Hawaii och jag är ju misslyckad för jag har inget av det. Ständig jämförelse med andra är kännetecknande för den typen av person.
Den tredje personen är den som ser sig som jämlik andra och som bekräftar sig själv. Det är den enda vägen till beständig lycka. Personer som inser att livets race är enbart mot sig själv, att det är omöjligt att leva upp till samhällets förväntningar om det perfekta livet och att alla statusprylar inte leder till lycka. De här personerna förstår att hjälpa andra hjälper dem själva och de har respekt för olika människors olikheter. Människor som är i balans är de som är mest omtyckta. De som ser sig som bättre än andra kan säkert idoliseras, men de är sällan omtyckta av de runtomkring dem. De som ser sig som sämre än andra kämpar så hårt för att bli omtyckta att de ofta misslyckas. Oftast får de medömkan eller sympati, men det är inte samma sak som att bli omtyckt.
Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, eftersträva balans i livet, se dig som en jämlik och sluta föda ditt ego eller förminska ditt ego. Du är precis lika bra som alla andra, på vissa saker är du bättre, på andra lite sämre. Annars spelar du ett spel som du aldrig kan vinna!
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
