Så var det klart. Styrgruppen tog beslut att inte förlänga det projekt jag är anställd i, utan tar ansvaret att sprida min rapport själva. Vilket innebär att jag på fredag gör min sista arbetsdag som projektledare i Ronneby Kommun. Och som troligen sätter punkt för nio år av arbete med personer som står utanför arbetsmarknaden. Nästa vecka borträknad, har jag inte en aning om vad som kommer i min framtida väg. Livet är ett fullständigt blankt papper och det är en berusande känsla av frihet som sprider sig inom mig.
Jag fick frågan för några veckor sedan hur jag kan vara så lugn att inte veta vad som väntar. Svaret är, för att jag gjort den här resan förr. Jag har haft det blanka pappret flera gånger och det har alltid lett mig framåt, skapat spännande möten och tagit mig till en ny nivå. En del hittar sina kickar i kokain, andra fallskärmshoppning (det ena paret fötter på bilden tillhör faktiskt mig…). Jag hittar mina i det blanka pappret. Det är i det jag behöver steppa upp! Det är då jag behöver ta mig själv till nästa nivå och jag har total frihet. Det är därför jag älskar att påbörja en bok eller ett projekt, för det är samma känsla av att inte veta vad som ska hända.
Jag vet att berusningen trubbar av. Jag vet att den totala friheten kan övergå i tristess och ensamhet. Den kan skapa meningslöshet. Det gäller att inte vara i det stadiet för länge. Fast just nu, i den här stunden tänker jag bara njuta av att allting för en sekund är möjligt. För det är samma härliga känsla som den dagen jag bestämde mig för att leva, samma känsla som när jag bestämde mig för att säga upp mig från mitt jobb. Det är en känsla av att jag har ingenting att förlora i livet, jag har inte bundit fast mig i något mer än relationer med de jag älskar, men det är en frihet i sig.
Vad som väntar vet ingen! Jag litar på processen och att allt blir som det ska bli! Med nya insikter! 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
