Icke-vald ensamhet är fruktansvärt både för lyckan och hälsa. När jag föreläser och människor kommer fram till mig efteråt handlar det ofta om det. Vi är så fruktansvärt ensamma i vårt land. Jag har haft tur, eller varit klok. Vilket vet jag inte. Jag har lämnat de vänner som fick mig att må sämre bakom mig och kvar finns de som får mig att vara lyckligare. Idag får en av dem en egen liten hyllning!
Året var 1998. Jag hade just tagit studenten och mådde inte speciellt bra som människa. Ståendes i en svarv på Catokap körandes borrskor. Pall efter pall i tryckande värme stod jag där med en massa tankar. Om dåliga beslut jag tagit, om en militärtjänst jag inte ville göra väntandes runt hörnet och förbannade mig över att jag var jag. I allt detta fick en gymnasiekompis mig till att ta upp fotbollskarriären igen. Jag hade lagt den på hyllan som 13-åring, men tänkte att det kunde vara kul att dra igång igen. Så jag hängde på honom för träning med Strömsborgs IF. På den fotbollsplanen hittade jag en vän för livet. En vän som funnits där både i de djupaste dalarna som de högsta höjderna.
Jag minns inte exakt hur det gick till, men efter några träningar började jag komma in i gänget och jag fick ta plats mellan stolparna i juniorlaget. I samma lag spelade Freddy, uppväxt 200 meter från mig och ett år yngre än mig. Vi hade aldrig umgåtts eller pratat med varandra innan, men det visade sig att vi hade världens konstigaste gemensamma intresse. Vi båda älskade filmer med skådespelarna Corey Feldman och Corey Haim. Rent objektivt medverkar de i några av världens sämsta filmer, speciellt när de både är med i samma film, men de blev grunden till vår vänskap. Vi hyrde alla high school- och collegefilmer gjorda på 80-talet som det gick att komma över. Det var t.o.m. så att vår lokala videobutik, Video68, började ta hem denna typ av filmer enbart för oss. Vår vänskap växte genom fotboll, gamla B-rullar och veckovisa besök på Grottebacken eller andra uteställen. Den har genomlevt det mesta och det finns ingen annan som jag delar så många goda minnen med.
Det är 20 år sedan och vänskapen lever kvar, starkare än någonsin. Idag är besöken på Grottebacken utbytta mot besök på Shady Burgers. Fotbollen utbytt mot en tennismatch. Och B-rullarna från 80-talet är nu utbytta mot filmer han kan somna till… 🙂 Vi är lika nördiga som då, vi har bara bytt ut intressena.
Idag fyller min fantastiska vän år. Jag har i 20 år fått hänga med dig och jag har fått se din resa. Jag är oerhört stolt som vän att se dig bli den grymt duktiga lärare du är. Jag är ännu mer stolt över att se dig som make och pappa. Du är verkligen en förebild!! Stort grattis på födelsedagen och grattis till oss för 20 års vänskap! Jag håller tummarna för att Aston Villa får göra comeback i Premier League, för det blir lite roligare att prata fotboll igen med dig då. 🙂 Tack för att du finns där och för att du drar med mig på diverse konstiga saker! 😉
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Dagens bild är från vår tripp till OS i London 2012. Vi är inte speciellt nationalistiska av oss vid andra tillfällen… 😀 DS.
