Fel, fel, fel

Den här helgen har till stor del spenderats med mitt bokmanus till min kommande bok. Jag har haft det hos en korrekturläsare, som nu återkommit med sina synpunkter. Sedan är det min uppgift att förändra och förbättra.

När jag gav ut JOBBET ÄR DITT ville jag i slutet kräkas på den. Omskrivningar, detaljändringar och att det alltid finns mer att förbättra kan knäcka vilken lycklig person som helst. 🙂 För det arbetet handlar bara om en sak, att leta fel.

Först låter jag en annan person leta fel i det jag lagt ner min själ i. Vilket i sig är en fruktansvärd upplevelse. Jag tänkte vidare kring det i helgen. Under min skolgång hade jag det hyfsat enkelt, rätten var fler än felen. Fast det var ändå lät att fastna i de där felen. Det var de som tog mitt fokus. Vilket i sin tur riskerar leda till att jag slutar våga. Rädslan för att göra fel eller misslyckas tar överhanden.

Det här tror jag är vanligt. Inte bara hos mig, men hos många av oss som var rätt duktiga i skolan. Vi tenderar att välja säkra vägar, där vi inte riskerar alltför mycket. Och helst om vi misslyckas, är det inom något vi inte lägger någon större prestige. Vi blir produktiva, laglydiga medborgare som gör bra saker, men aldrig når vår fulla potential.

Det är inget fel i att vara produktiv och laglydig, men för mig gnager det om jag inte bryter mig loss från den där rädslan att misslyckas. Att jag fastnar i min bekvämlighet och ser tillbaka på ett liv som varit gott, men utan att ha vågat. För att jag genom livet gått runt och försökt undvika alla fel och misstag.

Nu har jag i helgen noga studerat alla mina fel och tillkortakommanden. Åtminstone de som hamnat i den här boken. Den har många fler rätt än fel, men det är en process där jag tvingas se alla fel. Det gör fruktansvärt ont i mig att behöva gå igenom den processen. Den petar hål i min grandiosa självbild! 😀 Fast jag vet att processen är så viktig för mig. Den här processen är till för att ta mig framåt, att få mig att ta ett nytt steg som människa. Ett steg framåt, för att minska rädslan för misslyckande och för att visa upp det jag skapar.

Det är också när jag ser alla de fel jag gjort och de brister jag har som rädslan kryper på. Rädslan över att det jag gör inte duger. När vi som människor är i en process kring att leta fel, hur kan vi ens tro att den rädslan inte skulle dyka upp? Det vore omänskligt att inte tvivla.

Det brukar sägas att mod inte handlar om att vara orädd, utan om att vara rädd men att göra det ändå. Det är något jag ofta brukar tänka på i de här stunderna. Och för att vara modig, krävs det att vi har någon form av trygghet. En trygghet i oss själva, i vår omgivning och att livet löser sig ändå.

När jag letar efter alla mina fel, då behöver jag påminna mig om allt detta. Det här inlägget var för att göra det tydligt för mig, Fast kanske behöver också du som läser påminnas om det.

Jag har sagt det tusen gånger, nyckeln till ett lyckligt liv handlar om att leta rätt. Leta rätt hos dig själv och andra. Och när vi ändå tvingas att leta fel, för att det ska bli rätt, förstå att det i slutändan för dig framåt som människa.

Med det sagt, när min nästa bok kommer, leta rätt i den! 😉 Eller gör det bättre själv! 😀 Ha också respekt för alla människor som vågar något. För alla de som skapar något för omvärlden, oavsett om det är konst, böcker eller ett företag. För alla de som vågar stå för något viktigt. För alla de som vågar blotta sitt hjärta och sina känslor. Ha respekt för alla dem, för det är f-n inte lätt att våga misslyckas för att lyckas! Och allas vår uppgift är att respektera det, för att fler ska kunna våga skapa och dela med sig!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

Happy Cato