Jag gick förbi en busshållplats på väg till jobbet idag. I den fanns stora reklamskyltar med budskapen ”Hejdå stöldligor” och ”Inga terrorister på våra gator”. Avsändare i det här fallet var Moderaterna, men det kunde lika gärna varit något av de andra partierna.
Det här fick mig att fundera, när fasen blev vi så rädda? För den här typen av budskap sänder ut signalen att det här är vanligt förekommande. Nu ser ju inte Moderaterna ut att göra något bra val, så kanske inte denna skrämselpropaganda fungerar. Fast vi hör samma retorik från flera av de andra partierna.
Rädsla är en stark drivkraft i oss människor. Den har historiskt sett haft en biologisk viktig funktion för vår överlevnad. Fast idag upplever jag att våra rädslor till stor del är hjärnspöken som ställer till det. Vi behöver inte ständigt vara på vakt för att bli påhoppade av en sabeltandad tiger eller en fientlig stam. Istället går vi runt och är rädda för saker som rent statistiskt är relativt liten sannolikhet för att vi ska utsättas för.
2017 uppskattas det att 1,8 % av hushållen drabbades av inbrott. Ett brott som i sig är väldigt integritetskränkande och jobbigt. Samtidigt betyder det, att om inbrotten fördelades jämt över alla hushåll så är det med den statistiken sannolikt att du drabbas mer sällan än vart femtionde år. Bostadsinbrotten 2018 minskade dessutom med 24 % enligt BRÅ. Så det kan röra sig om 60 år istället. 🙂
Personligen kan jag tycka det är lite dumt att gå runt och oroa sig över något som statistiskt sett drabbar mig vart femtionde eller sextionde år. Naturligtvis ska man ju inte utsätta sig för onödiga risker, men jag upplever rädslan i vårt samhälle är större än sannolikheten för att drabbas.
Detsamma gäller terrorism. Det finns väl ingen, förutom en terrorist, som vill att de ska finnas på våra gator? Fast hur stor är egentligen sannolikheten att vi ska hamna i en sådan situation? En amerikansk analys (som varit mer utsatta för terrorism än oss) visar på att mellan 1975 och 2016 var det 1/3.200.000 (Kul att få referera till en sådan fin webbadress… 🙂 ) att du som amerikan skulle dö i en terrorattack. Det här inkluderar terrorattacken i New York 2001. Jämför det med chansen 1/88 att du begår självmord. Eller 1/8900 att du dör av solsting…
För mig känns det som att rädslan startade efter terrorattentaten mot World Trade Center. Någonstans där förändrades tonläget i samhället, retoriken hos politiken ändrades och vi blev rädda för det vi statistiskt sett inte ska behöva vara rädda för. Till den grad att vi faktiskt idag ser det som självklara kampanjer i ett EU-val.
Ett samhälle som är byggt på rädsla är inget bra samhälle. Det skapar bara mer rädsla. Som i sin tur skapar mer rädsla. Så att vi kapslar in oss och slutar leva. Där vi blir rädda för det okända och slutar utvecklas. Vi försöker kontrollera det okontrollerbara. Vi tappar samhörighet med varandra och allt detta är förödande för vårt samhälles välmående. Allt det som terroristerna ville med sin attack har infriats. De har ökat vår rädsla och minskat vår frihet. Vi har valt presidenter som är tokiga och fått helt skeva perspektiv.
Jag är helt säker på, utan att ha något belägg för det i siffror, att den rädsla vårt samhälle präglas av idag är en avgörande faktor för att den psykiska ohälsan ökar. Det gör mig ledsen, för det är svårt att förhålla sig till. För att den skördar många fler offer än terrorismen. Och för att den präglar även mig. Jag hatar att vara rädd för något jag inte ska behöva vara rädd för. Jag avskyr att vi tar beslut baserade på rädsla, som gör att vi mår sämre. Ge mig en enda politiker som bygger sin retorik och värld på något annat än rädsla, då ska jag på allvar fundera på att rösta igen…
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
PS. Jag har inte mer emot Moderaterna än något annat parti… Jag är helt politiskt obunden och sympatiserar överhuvudtaget inte med något av dagens partier. Det var bara så att just den reklamen fick mig att fundera över det som blev till det här inlägget. 🙂 DS.
