När vi gör något som vi tycker är riktigt kul och lagom utmanande så hamnar vi ofta i flow. Ett sorts lyckoläge som är riktigt härligt att vara i. Där tid och rum försvinner. Fast det har en baksida och det kallas verklighetsflykt.
Jag har arbetat med hemmasittande barn i skolan. Många av dem har hamnat i ett problematiskt datorspelande. Där de spenderar timme efter timme av spelande. För att de mår bra i den världen. Datorspelen ger dem flow. Den får dem att glömma den jobbiga omvärlden. Den ger dem dessutom identitet och samhörighet.
Skulle de här barnen ha balans i sitt spelande är det en fantastisk sysselsättning, men i många fall hade det här istället blivit en verklighetsflykt. Där skolan och dess värld var för jobbig att möta. Där ibland hemmet var en plats som inte heller var välfungerande. Då fanns datorspelen som en värld fri från ångest och problem i stunden. Fast problemen utanför spelen hopade sig. Och då blev det ännu jobbigare att stiga ur den virtuella världen.
Det är lite som kissa ner sig när det är kallt. Det är väldigt skönt där och då, men efter ett tag blir det jäkligt jobbigt. Du kan gå in i din bubbla, men en dag kommer du behöva möta dina problem. Det är oundvikligt.
Igår när jag var på gymmet kom tanken till mig, att kanske jag med drabbats av verklighetsflykt? Inte i datorspel, men på golfbanan. Inte till den grad att det får direkta negativa konsekvenser. Jag sköter mitt jobb, jag sköter min hälsa och träning. Fast det får kanske indirekta negativa konsekvenser? Konsekvenser jag ännu inte upptäckt, för det är fortfarande varmt och skönt i brallan.
Golfen ger mig glädje. Den ger mig identitet. Den ger mig samhörighet. Dessutom är den hälsosammare än de flesta andra sätt att fly verkligheten. På golfbanan finns inga problem, mer än dem som dyker upp på vägen till att få bollen i hål. Jag är där och då. Och jag finner mig längtandes till att få komma ut och spela.
Det finns saker jag borde ta tag i mitt liv. Stora saker som relationer, skrivande, företagande och sedan massa mindre viktiga smågrejer. Fast jag gör inte det. Jag går runt i en bubbla som är väldigt mycket här och nu. Och jag vet inte själv om jag flyr eller njuter av nuet. Det finns ingen extern part som har några krav på mig. Bara jag själv. Men det är också bara jag som får lida om jag kissar i brallan när det är kallt. Bara för det behöver det inte vara bra.
Jag får se hur det landar. Just nu väljer jag att se det som njutning. Det kommer en vinter som rycker ur mig från verklighetsflykten om det är det jag håller på med. Då behöver jag ändå ta tag i de stora frågorna och har inte möjlighet att fly… 🙂
Tankar i mitt huvud fladdrar förbi. Det här var en av alla dem. 🙂
Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!
Happy Cato
