En ledig dag och ett sug att få skriva lite blogg. Den kombinationen har inte varit vanlig den senaste tiden, så jag får passa på när tillfälle ges. Idag kände jag ett behov av att skriva om en känsla eller ett tillstånd som inte är lycka, men ändå i grunden något positivt. Ett tillstånd jag själv befinner mig i sedan ett tag tillbaka, att vara tillfreds.
Jag har under hela min tid som föreläsare och konsult poängterat vikten av att vår personliga lycka kommer inifrån. Det är inte det som händer utanför oss, utan hur vi hanterar det, som skapar lycka. Det här har jag skrivit om massor av gånger, så det är inget vi behöver gå in på djupare just idag. Däremot kan vi hamna på platser i livet, där förutsättningarna för att uppleva lycka är bättre eller sämre.
Skulle du över tid sitta ensam i ett kalt rum utan fönster, skulle det vara en mycket större utmaning att uppleva lycka, än om du omgavs av människor som älskade dig, hundvalpar och vacker miljö. Förutsatt att du gillar hundar. Och att du också älskade de som älskade dig, såklart… Vi kan alltså hamna i tidsperioder där livet är mer som ett kalt ensamt rum, än ett som omger dig med kärlek. Utan att vi kan påverka så mycket i stunden för att ta oss ur det. Det kan vara dagar, veckor, månader, år eller årtionden. Där förutsättningarna för riktig lycka är begränsade (men aldrig omöjliga, åtminstone inte i stunder).
Att tänka om
I de perioderna kanske vi behöver tänka om? Vi behöver jobba med vår mentala inställning. Istället för att försöka skapa lycka, nöja oss med att vara tillfreds. Lita på processerna och ha tillit till att det kala rummet en dag byts ut till en annan miljö. Även om livet är en ökenvandring just nu, behöver det inte betyda att du inte kan vara tillfreds med vandringen. Det betyder inte heller att ökenvandringen varar för evigt.
Jag har lärt mig vad en riktig ökenvandring innebär. Där allt jag såg var sand. Hur länge jag behövt vandra, det har ingen kunnat svara på. I de stunderna har det hjälpt att släppa taget om lyckan. Jag har fått ta ner livet till sina enklaste beståndsdelar och bara vara tillfreds med att jag fortfarande kan andas. Och ha tillit till att även denna vandring kommer en dag ta slut.
Mitt liv är ingen ökenvandring längre, men just nu är jag i en period där förutsättningarna för lycka inte heller är optimala. Där jag inte fullt ut upplever de fyra stegen till lycka och där jag faktiskt inte riktigt har utrymme att påverka dem. Därför landar jag i tillståndet att vara tillfreds, med att livet ändå är ganska bra, att jag gör det bästa utifrån de förutsättningar jag har och litar på att bättre vägar väntar på mig framöver.
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato