De flesta minns nog inte vad de gjorde den 5 oktober 2008. Antagligen var det som vilken söndag som helst för de flesta. För mig var det just där och då den värsta dagen i mitt liv. Jag hade nått botten, mitt mående var så dåligt att jag inte klarade att hantera det mer. Den kvällen tittade jag ut från balkongen, ner på järnvägsspåren som passerade en bit bort och sedan bort mot det mörka havet.
Det hade inte gått på en dag, mitt mående hade varit upp och ner i över femton år. Det hade funnits riktigt mörka stunder tidigare, men aldrig som denna. Jag kände att jag inte hade någon kontroll kvar i mitt liv. Jag var fast i en rävsax och jag hade slutat bry mig. Arbetet slök all min tid och den tid jag hade över använde jag till att få utlopp för alla beroenden jag hade. På något magiskt sätt hade jag lyckats sluta snusa den våren, men jag hade bytt ut det mot ett okontrollerat ätande, drickande, spelande och massa annat. Fast i en negativ spiral som bara eskalerade. Dessutom gick inte mitt jobb alls som jag ville. Klubbens ekonomi var hårt ansträngd och jag fick sitta och bolla med fakturor för att vår sista likviditet inte skulle innebära en konkurs. Det var på gång att säljas några tomter som skulle stärka ekonomin, men det drog hela tiden ut på tiden. Den personal jag arbetade med uppskattade jag väldigt mycket, de höll uppe någon typ av glädje i den sitsen och jag ville inte att klubben skulle konkursa och sätta dem i en osäker sits. Det här var precis när finanskrisen var i antågande, världen var osäkrare än vanligt. Det påverkade också mig, jag hade skapat ett liv omkring mig där jag brände alla mina pengar. Jag visste att det skulle vara svårt att få ett annat jobb med ändå en rätt hyfsad lön för den tiden.
En av få bilder på mig från det året… Finns en viss symbolik i den!
Helgen som just hade passerat hade jag märkligt nog spenderat i Sölvesborg. Jag och killarna som arbetade på banan körde en liten avslutning på säsongen. Vi åkte upp och spelade golf i Kristianstad, övernattade i vår sommarstuga, festade till det på Altona och sedan hemåt igen. Kvällen på Altona slutade med att de andra åkte hem, medan jag och banchefen Peter stannade kvar. Vi hade en bra relation och var ganska öppna med varandra, så det samtalet var nog det första där jag berättade hur dåligt jag mådde i allt. Jag tror dock varken han eller jag förstod hur illa det var.
På hemvägen från Sölvesborg stannade vi på Frasses i Fjälkinge, ett hamburgerhak vid motorvägen. Jag beställde deras största mål och det var som att få in en ICA-kasse med pommes frites. Det kvittade, jag satte i mig så gott som allt, det dämpade både bakfyllan och den stora ångest jag ständigt levde med. En timme hjälpte det, sedan var ångesten tillbaka, större än någonsin. Det var såhär det var hela tiden, ångesten kom, jag dämpade den med mat eller annat, den kom tillbaka ännu starkare, jag dämpade den igen. Någonstans inom mig fattade jag att det inte fungerade, men jag hade inga andra verktyg som jag kunde ta till.
Väl hemma igen så la jag mig på soffan, tankarna snurrade. Livet är verkligen ett helvete, jag orkar inte mer, jag pallar inte pressen, döden hade varit en befrielse, finns det verkligen några lyckliga människor, varför är alla andra lyckliga och inte jag, är livet inte mer än såhär och en massa andra tankar. Tanken på att söka hjälp tror jag inte ens kom in i mitt huvud. Dels kände jag en så oerhörd skam över att jag mådde såhär, trots att mitt liv på ytan var väldigt bra. Dels så visste jag nog inte ens om att det fanns. Jag levde i en värld långt ifrån psykisk ohälsa och utanförskap, en värld jag nu har sett i nästan åtta år. Jag hade inte koll på att man kunde få psykologhjälp eller annan hjälp. Jag kände mig totalt ensam.
Sedan jag såg filmen Nyckeln till Frihet för första gången så fastnade ett citat från den hos mig: ”Get busy living or get busy dying!” Jag hade haft den texten som bakgrundsbild på datorn under flera år. Det var det citatet jag hittade kraft i varje gång jag hade dippat, för jag valde alltid att get busy living. Den här gången var första gången jag på allvar övervägde den andra delen, alla gånger jag hade försökt leva hade ändå misslyckats och tagit mig hit, till ett mående sämre än någonsin. Till slut orkar man inte kämpa mer, speciellt om man inte använder rätt verktyg för att ta sig upp igen.
De senaste dagarna, nu när jag varit hemma sjuk, har påmint mig lite om den tiden som ledde fram till 5 oktober 2008. Jag har legat på soffan, maratonkollat serier och inte gjort något vettigt. Det var så det var nästan varje helg på den tiden, fast det var sju fotbollsmatcher också att se. Gärna med lite betting till. Och det är så tydligt, min vila nu är välbehövlig, men jag har svårt att acceptera den för jag är inte längre van. Jag har inte haft många såna dagar de sista åren och nu har det blivit en vecka efter mammas bortgång och en vecka med sjukdom. Det är ett mindshift, jag har svårt att acceptera vilan, för åtta år sedan hade jag svårt att acceptera rörelsen. Jag gjorde inte mer än vad jag behövde för att överleva dagen. Att leva i nuet är bra, att leva för dagen är förödande… Än värre att leva för att överleva dagen…
Så vad hände egentligen? Jag stod där och tittade på järnvägsspåren, havet och även hur långt till marken det var från min balkong. Jag övervägde säkert fler sätt att dö på, men jag minns inte vilka. Det var de tre jag kunde visuellt se. Och jag var livrädd, livrädd för att dö. Det kräver stor beslutsamhet för att välja att ta sitt eget liv. Och det kräver en del planering. Jag vet inte om jag var för feg för att ta mitt eget liv eller om jag var modig nog för att börja leva. Det blev aldrig så att jag kom så långt att jag behövde ta reda på det. En stor del av min tvekan låg i det jag tidigare nämnt i bloggen, att en barndomskompis året innan gått bort och jag såg vad det gjorde med hans familj. Men också i en nyfikenhet, världen kommer ju fortsätta utan mig och jag får inte veta vad som händer. Jag och min lillasyster har alltid varit sist hem från festerna för kanske att det hände något kul 03.30… Det gjorde det sällan, men nyfikenheten hjälpte mig i det läget.
Det är här den del jag tycker är pinsam i vändningen av mitt eget liv. Jag hade bestämt mig för att inte ta ett så stort beslut den kvällen, skulle jag göra det så ville jag ha planerat det och en söndagskväll efter en festhelg var inte rätt läge för planering. Istället satte jag mig i soffan och satte på en film jag hade på datorn. Jag kan än idag inte förklara varför jag hade filmen eller varför jag satte på just den. Filmen var The Secret, baserad på boken med samma namn. Såhär flera år senare och med hundratals böcker, filmer och utbildningstimmar inom personlig utveckling så skulle jag säga att den filmen är ett typiskt amerikaniserat framgångsdravel. De förenklar processer till att om vi bara tänker på en Ferrari så kommer vi attrahera in en Ferrari in i vårt liv. Livet är inte så enkelt, men det fanns en poäng i allt det som fastnade hos mig. Du blir vad du tänker och du upplever det du lägger fokus på. Den fastnade så starkt att det kanske räddade mitt liv och förändrade det i grunden. En bra idé räcker för att förändra livet, det brukar jag numera tänka när jag läser en bok som jag inte tycker håller måttet. Det räcker att den innehåller en idé för att jag ska kunna ta ett stort steg framåt.
Jag kan aldrig klandra The Secret för att vara amerikanskt framgångsdravel, den räddade kanske mitt liv och då gjorde den just precis det som den var menad till. Jag skulle kunna rekommendera tvåhundra böcker som jag tycker är mycket mer givande på området, men ändå är det den boken eller filmen som var starten till ett liv utifrån mina villkor. Jag kommer alltid att tycka att det är pinsamt att det är så, men det är den ärliga historien. Jag önskar att det vore Rocky IV, men så här var det.
Från den dagen började jag fokusera mer på mina egna tankar och hur de påverkade mig. Jag började lägga fokus på att se mer positivt på världen och jag började läsa massor om personlig utveckling. Jag hatade fortfarande att gå till jobbet, men jag började ta tag i saker i mitt privatliv och mina beroenden. En dryg månad senare tänkte jag ”What the fuck!”, jag lämnade in min uppsägning och livet har varit jäkligt bra sen dess. Golfklubben fick in sina pengar för tomterna och en ny klubbchef som var rätt för dem. Det var en lycklig skilsmässa och jag kommer aldrig i hela mitt liv ångra det beslutet.
Åtta år är en lång tid, samtidigt som det är en kort tid. De första tre åren efteråt jobbade jag mycket med att hitta vem jag verkligen är, den utveckling jag upplevde då tror jag aldrig att jag får uppleva igen. Efter det har mitt fokus varit att försöka bli den person jag vill vara, ett arbete som aldrig kommer att ta slut. Få har, på nära håll, fått se mitt liv både före och efter. De få som har gjort det, skulle nog vittna om att skillnaden är stor, även om det alltid funnits någon grund att stå på.
Idag är det åtta år sedan jag upplevde den värsta dagen i mitt liv, den som visade sig vara den bästa! Tänk på det, att de svåraste dagarna visar sig ofta i slutändan leda till något väldigt bra. Och mår du dåligt, ta hjälp. Är det en sak jag önskar jag hade gjort annorlunda så är det att jag skulle tagit hjälp utifrån. Dessutom långt tidigare, innan det eskalerade.
Jag ska fira åttaårsdagen med att se The Secret, det var några år sedan jag såg den sist. Det ska bli spännande att se den med det perspektiv jag har på livet idag. Kanske den innehåller någon klok idé jag inte var mottaglig för när jag såg den första gången. Eller så ler jag bara över faktum att denna film förändrade mitt liv och tar fram skämskudden lite! 🙂
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
