Idag, den 7 oktober, begravdes min mamma. På samma datum som hon för 38 år sedan stod bredvid pappa i samma kyrka och lovade honom evig kärlek. Deras kärlek är evig, det är jag säker på, även om de nu under en period inte får utöva den på samma sätt som de är vana vid. Blommorna på mammas kista var av samma sort som hon hade i handen den där dagen för 38 år sedan, som en vacker påminnelse om livet och kärleken.
Jag har aldrig sett begravningar som en speciellt viktig del av min sorgeprocess. Jag har full förståelse för de som har det, det är ett sätt att få ta farväl och minnas en människa man älskat. För mig har jag haft de stunderna för mig själv, kanske för att jag på samma sätt som i sorgen också har lättast att ta farväl i enrum. Med mamma fick jag ett så vackert farväl den dagen hon gick bort. Det är det jag kommer minnas starkast i framtiden. Hade jag inte fått vara med den dagen, då hade säkert dagens begravning känts viktigare på något sätt.
Det var verkligen en jättevacker begravning. Prästen fångade mammas personlighet i tre delar, livsglädje, djur o natur samt familjen. Hon uppmanade oss att ha min mamma som förebild i livet och att hon var som en ängel här på jorden. Finare beskrivning av min mamma kunde jag inte tänka mig. Själv satt jag och tänkte mycket på de minnen vi har delat. Jag känner att en hel del av dem är lite blockerade just nu, men en del kom fram. Allt från när jag som liten en gång kallade dig kärringjävel, till vår resa till Italien, till alla skrattanfall vi har fått i sommarstugans soffa över absolut ingenting, till när du låg där full med frid på sjukhuset för knappt tre veckor sedan. På något sätt skrattade och grät jag på samma gång under begravningen. Det går inte att känna något annat än kärlek och glädje när jag tänker på dig. Jag kan inte förknippa dig med ledsamhet, det går inte. Trots att du saknas mig enormt, så är det glädjen som kommer när jag tänker på dig. Så vill jag att det ska fortsätta vara.
Jag är glad att mamma fick en fin begravning, jag är glad över att de som inte var med på sjukhuset fick ta sitt farväl, men för mig var den mer bara en vacker stund till att minnas. Vårt farväl hade vi redan tagit för tre veckor sedan.
Trots att mamma gick bort i sviterna av bröstcancer, så valde vi att de som ville ge en minnesgåva gjorde det till Världsnaturfonden. Mamma älskade djur och natur, näst efter familjen var det den stora kärleken. Det kändes rätt för oss. Dessutom så kommer cancerfallen minska om vi åter får en balans i miljön. Ett stort tack till alla som skänkt en minnesgåva! Skulle ni vilja göra mig glad och hedra min mamma, så får ni gärna också sätta in en slant till Världsnaturfonden. Jag kommer återkomma med ett inlägg om att vi blir lyckligare av att ge bort pengar än att få dem, så det gynnar även dig! 🙂 Själv kommer jag satsa på att bli Östersjöfadder, det är bra både för världen och mina dopp i Sandviken. Den snabbtänkte skulle antagligen säga att om jag slutade doppa mig i Östersjön så hade det löst problemet. 🙂 Men vita valar är ett sällsynt inslag på östkusten, så jag fortsätter… 😉
Jag avslutar med den låt som mamma hade önskats spelas på sin begravning. Det är nog första och enda gången den spelas vid ett sådant tillfälle… 🙂 Men den hade en speciell betydelse för mamma och för min pappa, det är också en vacker text. Mitt eget minne av Renée & Renato var att de spelades flitigt hemma när jag var väldigt ung och att min lillasyster drog en knytnäve i klockspelet på pappa, under en av deras låtar. 😀
Mamma och pappa, jag älskar er!! Och grattis på bröllopsdagen!!
Happy Cato
Jocke 
Christina Trumpler 
Pia