Jag fastnade en stund framför TVn häromdagen och zappade på kanalerna. TV4 är den kanal som jag tittar allra minst på, men så var programmet Vi är Sverige – En…
Jag fastnade en stund framför TVn häromdagen och zappade på kanalerna. TV4 är den kanal som jag tittar allra minst på, men så var programmet Vi är Sverige – En blågul VM-resa. Jag hade tänkt zappa vidare, men valde att stanna kvar för att jag trots allt börjar få en riktig längtan till VM och de magiska dagarna de innebär för en fotbollstok! 🙂
Det var mycket fokus på förbundskapten Janne Andersson. Jag har alltid fascinerats av svenska förbundskaptener, både på herr- och damsidan. Det är som om fotbollsförbundet suger upp en typ av ledare till de positionerna som inte är så lätta att hitta i övriga världens fotbollsklubbar och företag. De har alla en liknande ledarstil och den har visat sig vara vägvinnande för oss. Jag skulle vilja kalla den en sorts delaktighetsstil. Den är byggd på ömsesidig respekt mellan ledare och spelare. Den är byggd på inlyssnande och tydlighet. Och det är precis den här typen av ledarstil vi behöver framöver. (Jag fick just en läskig Deja Vu-känsla att jag skrivit allt det här innan och att min förra kollega Fredrik kommenterat det… Måste gå tillbaka till gamla inlägg och se så jag inte börjar bli tokig eller senil… 😀 )
Det var en del av dokumentären som visade extra mycket på hur vi som ledare behöver jobba mer framöver. Sverige hade fått med sig en seger med 1-0 på hemmaplan i kvalmatchen mot Italien. Ett par dagar senare skulle de mötas igen, på San Siro i Milano. Den höga press som man hade använt i första matchen kändes som en alltför farlig taktik på bortaplan. De behövde tänka om. Vad gör Janne då? Jo, involverar spelarna. De vet bäst. Han kallar in fem av de mest rutinerade och får in deras tankar hur de bäst möter Italien på bortaplan. Utifrån det tar han sedan fram taktiken. Han skapar delaktighet, hans spelare får vara med och medskapa. De upplever kontroll!
Både Janne och spelarna återkommer till detta, att de får känna sig delaktiga, men att alla vet att det är Janne som tar det avgörande beslutet hur de ska spela. Han har spelarnas respekt och även om han inte skulle hålla med om det spelarna kommer fram till, kommer spelarna ändå känna att de blivit lyssnade på. För han har lyssnat på riktigt. Nu tog han till sig och taktiken utformades till stor del av det som de fem spelarna föreslog. Resultatet blev en VM-biljett.
Det finns grymt mycket att lära i ledarskapet från Jannes exempel. Låt din personal vara med och bestämma, eller låt dina kunder/brukare vara delaktiga i de beslut som rör dem. Det kräver mod och det kräver ett förhållningssätt där du faktiskt vågar lita på dem du ställer frågan till. Det här är framtidens ledarskap och det är det lyckliga ledarskapet. För ju mer personal, kunder, medborgare (eller vad det kan vara) får känna sig delaktiga i beslutsprocesser, samhällsutveckling, produktutveckling eller i sina egna liv, desto lyckligare blir vi. Det visar forskningen med all tydlighet. Låt människor uppleva kontroll!
I Sverige och världen jobbar vi främst med att öka den ekonomiska tillväxten, trots att ett ökat välstånd i samhället inte innebär någon lyckohöjning för befolkningen. Hade vi börjat tänka om och jobba med att öka delaktigheten och satt den i fokus, är jag säker på att vi både hade ökat lyckonivån och tillväxten! Jag börjar se små, små, små ljuspunkter på den fronten, men vi är ljusår ifrån att vara där… Vi behöver fler Janne Anderssons helt enkelt! 🙂
Idag har jag haft äran att få föreläsa om just den här typen av framtida ledarskap. Hur vi som ledare och personal inom olika organisationer kan bli bättre på att skapa lyckliga individer, oavsett om det gäller oss själva, våra anställda eller dem vi är till för! Nu blir det antagligen lugnt med föreläsandet över sommaren, men har du ett behov av en föreläsning om detta, eller behöver hjälp med att utveckla din organisation på området, då får du gärna kontakta mig på marcus@happycato.se eller ringa 0732-68 52 11!
Vi ses i en lyckligare och gladare morgondag!
Happy Cato
Det är märkligt, men det är som sinnena öppnas upp. När inga måsten finns, då har sinnena tid att ta in. Se det den inte annars lägger märke till, höra ljuden som annars inte hörs och ta in det lilla. Hjärnan är i fas. Den fokuserar på det vackra. Trots att min framtid är en total dimma, jag har absolut ingen aning vart det tar vägen. Fast min tanke är inte ens där, den är här. Den är i nuet. Där den ska vara. Utan att blunda för någon verklighet.
