Författare: Marcus Cato

För precis ett år sedan (klockan är 14.37 när jag skriver detta) satt jag i en fåtölj i ett fysiskt kalt sjukhusrum på Kristianstad Centralsjukhus. Bredvid mig låg min mamma och sov, en sista sömn innan evigheten. Vi hade varit inne på sjukhuset i bara ett par timmar, men det kändes som om att det var vi, jag, pappa och mina två systrar, som upplevde evigheten. Tiden stod nästan still och jag minns att jag bara hoppades att det skulle ta slut, att mamma fick sluta andas. För hennes skull, men också för vår skull. Jag tänkte på alla dem som fått sitta och vänta i veckor på att se deras kära gå vidare. När hoppet ändå är ute och miraklens tid är förbi, då måste det vara det mest olidliga jag kan tänka mig. Där du inte vågar förflytta dig, av rädsla för att du skulle missa stunden när de gick bort. Där sömn försvinner, mat inte längre smakar och där all kraft sugs ur dig.

Efter bara två timmar kände jag mig kraftlös. Vi hade haft hoppet uppe så sent som kvällen innan, mamma kunde vända det här. Den morgonen försvann det, vi visste att det bara fanns en väg ut och vår familj fastnade en stund i evigheten. Där vi ännu inte fick kasta oss ut i den djupaste tänkbara sorg, utan försöka hålla ihop tills mamma slutade andas. Jag gick ut en stund, åkte ner och satte mig på en bänk utanför entrén. Jag ringde en god vän och grät, bara för att orka vänta ett par timmar till.

Som jag skrev i mitt inlägg efter mammas bortgång, så var hon en fighter in i det sista, men också klok nog att förstå när hon skulle kasta in handduken. För att som hon alltid gjorde, skydda oss andra. 15.42 tog hon sitt sista andetag och lämnade oss andra kvar.

Jag har aldrig upplevt något i närheten av de känslor som gick igenom kroppen de två kommande dygnen. Jag har de senaste dagarna försökt gå in i den känslan, bara för att se hur det kändes, men det går inte. Det är som att kropp och hjärna har förstånd att spärra ute det, för det är känslotillstånd som totalt dränerar oss. Det enda jag kan känna är empati för mitt dåvarande jag och min familj. På samma sätt som jag idag kan känna den empatin hos andra som drabbats av liknande upplevelser. Fast jag kan inte framkalla känslan jag kände igen.

Idag minns jag mamma fortfarande med stor kärlek, hon finns med mig i allt. Saker som påminner om henne gör mig glad och inte ledsen. Förutom den första tiden har min sorg inte varit så svår att bära. Nästintill hela den förtjänsten ligger i mitt intresse för lycka i kombination med de fantastiska människor jag har i min närhet. De tankar, verktyg och synsätt intresset och människor har gett mig gör så enormt stor skillnad. När jag ser tillbaka på det här året så ser jag hur mycket rätt jag har gjort för att hantera sorg. Nästan så att jag ibland skäms över att jag inte sörjer mer. Som att vi skulle ha en samhällsstandard för sorg, där vi alla bedöms på en skala…

Jag vill också hävda att min familj har hanterat sorgen på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Vi har nog pendlat i hur svårt det har varit att hantera mammas bortgång, men jag är så imponerad över dem och hur de har vuxit det senaste året. Pappa miste sin livspartner sedan nästan 40 år, en halv livstid levde de ihop. Och visst har han sörjt, ibland öppet och ibland för sig själv, men jag imponeras över hur han har tagit allt detta. Bara i sådana praktiska saker som att laga mat och fixa i hemmet. Skräckscenariot var att han levde på Bullens korv, värmda i konserven under varmvattenkranen och att hemmet skulle se ut som hans ”tvillingbror” Holger Nilssons… 😉 Tvärtom, han bjuder på hemlagad mat, putsar fönster, tvättar och vattnar blommor som om han aldrig gjort något annat. Samtidigt som han fortsätter vara den underbara pappa och morfar som han alltid har varit!

Pappa och jag har spenderat mer tid det senaste året än någonsin tidigare i mitt vuxna liv. Bara hängt i sommarstugan, spelat lite golf och haft det allmänt gott. En av de saker som jag uppskattar mest, som vi nog är lika i, är att vi gillar att vara ensamma i varandras sällskap. Det finns inget krav att hela tiden göra saker ihop, utan jag kan sitta och pula med bloggen samtidigt som han tittar på TV. Fast man har ändå varandra där.

Joanna och Josse är jag med så imponerade av. Josse hade nog den jobbigaste resan av oss i början, hon och mamma sågs varje dag. Hon var stöd och avlastning i så mycket, så plötsligt är hon borta. En dag, några månader efter, blev hon överraskad av sina vänner med en försenad 35-årsfest. Och för mig syntes det tydligt, det var som om något släppte där och då. Som att hon tilläts ha kul igen. Det är nog en av de viktigaste sakerna att tillåta sig i sorg, att faktiskt få ha kul. Jag skrev ett inlägg om det bara några dagar efter mammas bortgång, att få skratta igen var mycket frigörande. Även om det då bara dämpade sorgen en kort stund, var det en första ljusglimt i min sandstorm. Den festen var kanske hennes första. Efter det har hon gjort mycket positiva framsteg i livet. Jag har skrivit om hennes nyligen påbörjade löparkarriär. Som hon själv uttrycker det: -Jag måste göra det, för jag känner ju att jag mår bra av det.  Eller att hon just börjat med körsång igen. Och att hon sa upp sig från ett jobb hon haft i 10 år, men som hon aldrig tyckte var kul! Så jäkla mycket bra saker som hänt, saker som för henne framåt.

Joannas stora sorg kom ikapp först i våras. Det var som att det började sjunka in då och det fanns plötsligt tid att reflektera. Hon hade ju redan tagit ett stort steg genom att säga upp sig från sitt jobb för ett par år sedan, men har sedan dess letat lite efter sin väg. Hon har varit i valet och kvalet över vilket nästa steg ska vara. För ett par veckor sen tog hon det, in på Linnéuniversitetet för att plugga Bildpedagogik. Jag tycker det är så j-kla häftigt att ta det steget. Hur många är det inte som går där i livet strax efter 40 och vill göra något annat, men inte vågar? Och jag tror att hon lyssnat på mammas klokhet, att alltid välja det som får dig att må bra. Det är läskigt, men nödvändigt för ett lyckligt liv.

Ni som följt min resa vet att jag också gjort stora förändringar. Jag sa upp mig från mitt jobb, ut i tomma intet för att följa mina drömmar. Den resan är fortfarande i sin början, men det har varit en häftig resa såhär långt. Jag lämnade precis över numret av Sydöstran, med reportaget om mig, till pappa. Mamma hade varit stolt över min resa, inte bara resan senaste året, utan även den som kommer.

Så på ett år av sorg och saknad har det hänt mycket positivt vår familj. Vi är tre som sagt upp oss från jobbet (pappa sa upp sig häromveckan för att bli pensionär till Valborg) och två av oss har börjat plugga (jag pluggar psykologi på deltid). Vi är alla på väg framåt och har inte fastnat. Vi är fortfarande världens mest funktionella dysfunktionella familj och vi hyser fortfarande en stor kärlek till varandra och till vår mamma. Precis på det sätt som mamma hade lärt oss och tränat oss på. Precis på det sättet som hon skulle vilja att det var.

För ett år sedan hade vi den tuffaste av stunder. I den sorgen kunde vi inte se mycket mer än mörker, men även om livet aldrig blir detsamma utan sin mamma, så kan vi ett år senare se att livet kan gå vidare. Det måste helt enkelt det.

Mamma, jag älskar dig och saknar dig!

Vi ses i en gladare och lyckligare morgondag!

/Marcus